Igår var vi hundvakt åt grannens golden, Lexington. Egentligen behövde vi bara gå ut en runda med honom men vi hämtade hem honom till oss. Vi började med att ta en promenad med båda hundarna, förutom att Lexi är stark som en oxe gick det hur bra som helst. Båda hundarna gick jättefint, vi hade nog båda föreställt oss en promenad med tilltrasslade koppel och hundar som hoppade vilt. Det knasiga var att Morris drog och skällde på en annan mötande hund ( vilket vår väldresserade hund alltid gör), men Lexington brydde han sig inte om.
När vi kom hem skulle vi då testa att ha båda hundarna inne, jag såg framför mig hur de skulle springa omkring som tokar och dessutom kissa in revir på vartenda bordsben. Men icke, de lade sig snällt med varsitt hundben. Efter ett tag hoppade Morris upp i soffan och då tyckte Lexi att han nog också skulle göra det, vi lyckades dock med gemensam kraft hålla honom på golvet.
Jag känner mig så nöjd! Vi har kommit fram till att vi faktiskt har en normal hund, som bara hatar att vara ensam. Vi lämnade båda hundarna hemma en stund och Morris, som vanligtvis kramar sig krampaktigt runt mitt ben och skäller som en tok, sa inte ett pip.
Efter det var jag också tvungen att testa att låta hundarna sitta i hallen en stund. Vi försöker förtvivlat ha Morris där när han är våt och smutsig för att han ska torka men tyvärr står vi aldrig ut så länge för han gnäller och skäller så hysteriskt att det inte ens går att tänka en egen tanke. Nu, tillsammans med Lexington satt han så fint och tyst!!
Åh vad glad jag är att vi faktiskt har en normal hund, bara lite sällskapssjuk och ensam!
