En bruten arm...

I torsdags var både Lillebror och Storasyster och tränade gymnastik, de går båda på truppgymnastik fast i olika trupper. 45 minuter in på träningen ringer telefonen, jag ser att det är Storasyster som ringer. Oj det bådar inte gott hann jag tänka innan jag klickade upp telefonen. Först hör jag skratt men insåg snabbt att det var gråt. Storasyster nästan skriker i telefonen att jag måste komma för Lillebror har brutit armen.



Tack och lov ligger gymnastikhallen bara 7 minuter bort så jag kastar på mig skor och jacka, lämnar mina föräldrar som jag fikade med hemma, och slängde mig in i bilen. På väg ner funderade jag på hur man gör i dessa situationer, ska man ringa ambulans, har någon annan redan gjort det eller ska jag köra honom själv, har hans tränare koll på läget, de är bara 15 år gamla!



Jag kommer ner till hallen som ligger precis bredvid Borås Arena, Elfsborg ska spela match så parkeringarna runt hallen är fulla, jag parkerar på en handikapplats och går in. Jag möts av kompisarna i truppen som lite chockade berättar att han ligger inne i stora salen.



Hallen är fylld av barn i alla åldrar som tränar, mitt i kaoset ligger Lillebror. Bredvid sig har han en tränare från en annan klubb och Storasysters tränare L, hon sitter och håller i den skadade armen. Jag har nog aldrig blivit så glad över att se henne som då, hon är i min ålder och välrdens goaste, det kändes tryggt att det var hon som hade kunnat ta hand om honom i stället för hans stackars tränare som var helt förstörd.



Efter bara några minuter kom ambulansen med två underbara människor som tog väl hand om honom. Maken dök också upp och medan jag och Lillebror fick åka ambulans fick maken ta hand om en förstörd Storasyster och även krama om den chockade ledaren.



Lillebror var tapper, han fick smärtlindring mot den värsta smärtan men det blev ändå en lång kväll. Först tre timmar på ortoped där vi fick röntga och gipsa armen. Efter det kom vi upp på barnavdelningen där han fick duscha inför operation. De kunde till en början inte säga om vi skulle få operationen på kvällen eller tidig morgon. Maken och Storasyster kom upp vid 21.30 med lite kläder och övernattningsgrejer. Lillebror var jättehungrig men fick varken äta eller dricka på hela kvällen. Jag åt lite i smyg medan han och maken var i duschen.



Efter en stund på barn blev det klart att vi skulle få komma till operation redan på kvällen, båda benen i underarmen var av och två spikar skulle opereras in. Anledningen till hela olyckan var att han hade gjort en rondat på en kudde, handen hade kanat av kudden och fått ta emot hela kroppstyngden, när han sedan fortsätter runt i rondaten ser han själv att armen är helt sned.



Nere på operation möttes vi av ett fantastiskt team som skulle se till att operationen skulle gå bra. Lillebror hade varit ledsen och orolig för att sövas men när personalen hade gått igenom proceduren med honom och svarat på hans frågor så kändes han förhållandevis lugn. Jag fick sitta bredvid honom tills han somnat då jag istället fick gå till ett öde väntrum. Klockan 23.00 startade operationen och vid 00.30 vaknade jag av att läkaren kom och berättade att allt gått bra. En stund senare fick jag komma in till uppvaket.



På uppvaket kommer en sköterska fram och berättar att hennes dotter hade tävlat mot Lillebror i Vi i femman. Hon är också gruppgymnast och hade ringt sin mamma och berättat att Lillebror hade skadat sig så den här sjuksystern var förberedd på att Lillebror skulle dyka upp under hennes pass.



Vid tre på morgonen skakade de äntligen liv i honom, då var jag ganska stel i kroppen efter många timmar i en stol. Han fick en isglass innan vi fick rulla upp honom på barnavdelningen igen. Det blev ny röntgen på morgonen och när allt såg bra ut fick vi tillslut åka hem.



Det blev verkligen ett annorlunda dygn, många känslor även om det bara handlade om en arm. Jag känner en otrolig stolthet för mina barn, för den fantastiska syskonkärlek de har för varandra. Storasysters oro för sin Lillebror, glädjen när han var hemma igen. Jag fick ett sms med frågan om vi var hemma och om han fick äta. När hon sedan kom hem från skolan hade hon köpt med sig glass till hela familjen. Hela eftermiddagen låg de i en liten hög och tittade på Youtube tillsammans.

Jag är också oerhört stolt över Lillebror som under det senaste året med ny skola, gjort en fantastisk resa med sitt självförtroende. Han vågade både visa att han hade ont och var rädd samtidigt som han ställde många frågor till både läkare och sjuksystrar.



Det är konstigt, jag har varit mamma i tretton år ändå är det nu det känns som svårast att vara det. Det är så många beslut och stora känslor hos barnen som man ska hantera. Jag insåg på sjukhuset att det är jag som ska veta allt om mina barn, jag som ska ha koll. Jag kan inte ringa min mamma och be henne ta över, det är mig läkarna litar på. Nu är vi ytterligare en erfarenhet rikare. Jag känner en oerhörd tacksamhet att anledningen bara är en bruten arm...