De är stora nu, mina små liv, framförallt dottern. Den där tiden när man gjorde allt för att få fem minuter av egentid har plötsligt bytts ut mot massor av ensamhet. Vi har ju alltid varit en trio med hund men plötsligt, utan förberedelse, är det nu oftast bara jag och en hund. Jag är inte redo, jag vill ha dem nära. Maken säger åt mig att jag ju alltid har jobbat för att göra dem självständiga. Han har rätt i det, jag har uppfostrat dem utefter principen "ni klarar det själva, pröva", men nu när de faktiskt klarar det mesta själva är jag inte alls redo. Stoppa tiden! Bli små! Kom tillbaka! Men så plötsligt kommer hon, ledsen över något som hänt, trött eller med bekymmer som måste lösas. Hon kryper upp hos mig i soffan, ligger mot mitt bröst. Jag stryker genom håret, känner hjärtat slå mot mitt, tänker att det här är min förstfödda, min allra finaste tjej. Så här har hon legat många gånger förr. Jag känner att jag behöver henne men jag känner också att hon behöver mig. Det känns bra i hjärtat!
Hej Fia,
SvaraRaderaSå länge sen jag var här nu och jag har mycket att läsa i kapp. Läste om lilla Morris och lider med er, det är ett så vansinnigt svårt beslut. Vi var också tvungna att ta det i maj tyvärr. Ont gör det! Men underbart att ni har en ny liten vän, ljudet av tassar på golvet betyder så mycket.
Jag hoppas att ni haft en underbar jul och jag önskar er ett gott nytt år. Nu har jag uppdaterat mina bokmärken så jag inte tappar bort dig igen.
Många kramar från Malin Clapper