När livet förändras...

Redan kl 11.30 kunde jag lämna jobbet idag, med en lyxig känsla i kroppen sätter jag mig i bilen och kör hemåt. När jag närmar mig vår lilla avfartsväg börjar bilarna framför mig plötsligt bromsa hårt. Jag ser plötsligt mängder av blinkande blåljus. Vi i vår lilla vägförening har länge jobbat för att kommunen ska ge oss en säkrare infart, min första tanke nu är "Jä%#ar nu har det hänt en dödsolycka. Jag försöker rulla framåt på vägrenen för att, med en växande klump i magen, försöka se om jag kan få se en skymt av bilen, vilken granne är det som förolyckats?!

Då ser jag det, mörk rök som väller fram på den annars så blå himlen, hela grannhuset står i lågor. De andra bilarna lyckades ta sig framåt medan jag svänger ner på vår lilla väg och kastar mig ur bilen till en annan granne som står i ett hav av brandmän. Huset det gäller (för er som vet hur vi bor) är det första gula på vänster sida, det som ligger precis vid stora vägen. Det visade sig att ingen var skadad, huset används som sommarhus av två äldre bröder, ingen av dom var där när branden bröt ut.

Det kändes så otroligt sorgligt, ett helt hus som bara på tjugo minuter gick från ett hus med tak och fyra väggar till en stor brinnande hög med en skorsten som det enda överlevande. Livet kan förändras fort, tack och lov att ingen kom till skada...

Den välorganiserade mamman...

Idag var det dags för Lillebror att åka på tågresa till Varberg med fritids. De skulle gå på torget, fiska krabbor, fika, se på fästningen, äta medhavd lunch och köpa glass.

Maken är borta i veckan så jag försöker vara välorganiserad och fixa och trixa så att alla barn och hundar har ett bra liv.

Igår åkte jag till Ica och fixade fika, på kvällen packades lunchlåda, fika, badkläder och krabbspö ner i ryggsäcken. Allt var redo i morse när vi åkte ner till stationen. Personalen skulle vara på plats redan klockan sju för att ta emot barnen.

På vägen dit pratade vi lite om att lillebror skulle sköta sig, lyssna på fröknarna och inte göra några idiotdyk från någon klippa. Jag sa till honom att lyssna noga om de berättade om fästningen så han kan guida oss där om vi åker dit i sommar. Jag avslutade konversationen med "Lite guidning är ju aldrig fel". Då svarar gullungen "Nej det är aldrig fel att få lära sig lite ny kunskap". Det är bara att konstatera att fortsätter han med den inställningen kommer det nog gå bra i skolan.

Tillbaka till resan. Väl framme vid stationen tar vi fram ryggsäcken, kollar av att den sitter bra och går sedan in genom stationsdörrarna. Inte en fröken så långt ögat når och inte en endaste unge.

Jag börjar ana oråd. Ringer hem till Storasyster för att be henne läsa igenom lappen från fritids. Ja här kommer dagens husmorstips. Läs SJÄLV igenom informationslappar och passa då på att kontrollera tid och datum.

Storasyster sover gott och svarar inte. Ringer då en annan mamma som skrattande informerar om att varbergsresan är imorgon!!

Nu har vi provpackat väska, kollat av körtiden till stationen så imorgon, då jäklar är vi redo!!

Köpte förresten en smart lunchlåda på Ica. Det har ju funnits väldigt snygga designade matlådor med inbyggd kylklamp, vet ni vilka jag menar? De kostar ganska mycket. Nu på Ica har de kommit med en budgetvariant, tror bara jag betalade 40kr för den. En tunn kylklamp ligger i ett särskilt lock. Prisvärd picnicburk tycker i alla fall jag!!

Suddiga foton...

Plötsligt blir fotona oskarpa, varför är det så?? Jag bloggar med blogpress-appen och har nu testat olika inställningar men med samma pixliga resultat. Är det någon teknisk själ där ute som vet hur man ska göra? Klickar man på fotona blir det ju bra...hmm, trist...

Firarvecka...

Förra veckan var en riktig firarvecka, vi gick ut hårt redan på måndagen med sjuårig bröllopsdag sedan var det en dags vila innan min 40-årsdag som inföll på onsdagen, på torsdagen var det skolavslutning och lördagen var det kalas för mig här hemma. En bra vecka helt enkelt!!

Det är ändå ganska härligt att fylla år, en dag med kärlek från ens vänner, det är fint. Det är egentligen de små sakerna som betyder mest, ett fint kort från bästa vännen på brevlådan. Inte bara ett fint kort på utsidan utan fyllt av fina ord. Det är lätt att veta vad ens vänner betyder för en själv men inte lika självklart att man själv betyder lika mycket för dom därför värmer det extra i hjärtat när man får ett fint kort eller fina rader på sms. Eller när det oväntat knackar på dörren och en representant från tjejgänget står där med ett fint paket, på rätt dag fast man inte tänkt fira så mycket just den dagen. Och för att inte tala om lyxen att få blomsterbud från bästa vännerna som bor en bit bort!! Och ett paket levererat med mamma och pappa från en älskad vän och fd. kollega. Det är helt enkelt härligt för kroppen att känna sig älskad av vänner för just nu är den inte så älskad av mig själv.

Det är faktiskt ganska så små saker som behövs för att göra någon glad, ibland tror jag att man glömmer det, det är ju oftast tanken bakom som gläder en allra mest!!

Idag har jag varit hos en av mina bästa vänner som också fyller 40, hon ville inte bli firad men vem bryr sig om det! Jag är övertygad om att hon mådde bra av en liten present så här på den rätta dagen!!













Jordgubbar och min födelsedag hör Ihop! Jag älskar den här muggen jag fick helt oväntat från en vän!













Finaste tårtan gjord av min arbetskompis!

He's back!!

Igår plingade det till i makens mobil, det var från Morris, det vore bra om vi hämtade hem honom. Han hade varit väldigt rädd vid ett åskoväder och blivit rädd när deras markis stod och slog, den nya matten klarade inte av att se honom så orolig så hon ville att vi skulle ta hem honom igen.

Oj vad glad han blev när vi kom!! Han hade haft två jättebra veckor men nu var det dags att åka hem, det var ingen tvekan om vem han ville följa med!! Det känns så bra att ha honom hemma igen. Jag har varit så ledsen, som en en bägare som hela tiden vill rinna över. Det har känts som ett stort svart hål i hela magen och jag har fått kämpa för att inte åka och hämta hem honom. Nu känns det som glädjen i livet åter runnit till i min kropp. Vi gjorde ett försök för hans skull, nu gör vi aldrig om det, det är hos oss han hör hemma. Vi får fundera på att ta hjälp utifrån för att få bukt med hans oro för att vara själv.

Lyckan är i alla fall total!!