Första helgen avklarad...

Då har vi klarat av första helgen ihop med Lillan. Det har varit en helg på hemmaplan där vi försökt lära känna henne bättre. Vi har klarat av kissandet och bajsandet utomhus än så länge och i natt sov hon faktiskt ända till klockan fem innan behövde ut. Pigg som en liten piraya har hon nu busat runt här medan jag, lite tröttare, har druckit kaffe.

Igår fick hon plötsligt för sig att väldigt mycket var läskigt. Ljudet av tåget, bilar, mopeder, dammsugaren mm. Svansen åkte ner mellan benen och hon sprang till dörren varje gång en bil åkte förbi. Och med förbi menar jag då på den större vägen nedanför vår väg. Jag tig med henne på en liten promenad men hon kändes livrädd och ville lägga sig i dikesgräset så fort det kom ett fordon.

Det är ju lite som att vara förstagångsbebisförälder, fast värre. Jag har hela tiden Morris stressade sätt i bakhuvudet och är ju livrädd att det ska bli fel med Lillan. Jag försöker tänka att Hampus var en väldigt fungerande hund och att Morris beteende inte berodde så mycket på mig utan att jag faktiskt kan ro i land det här.

Lite googlande på rädda hundar och jag tog med henne på en ny kort promenad på vår lilla väg. Lite mer bestämd den här gången visade jag henne att allt var som det skulle och att hon inte behövde hålla på så där. Plötsligt var det som att rädslan släppte och hon kunde återigen leka i trädgården även när bilar åkte på vägen. Orosklumpen i magen försvann.

Idag ska hon med maken till kontoret. Vi pusslar fram till semestern så att inte barnen ska behöva ansvara för många timmar över henne. Är hon trött är det inga problem för då ligger hon inne och sover, det är den pigga, busiga delen som är lite jobbigare för dem. Hon är hur som helst en underbar liten valp. Vi inser mer och mer att beslutet med Morris var rätt att göra, ett beslut som borde ha tagits för länge sedan. När man ser Lillan ligga helt avslappnad i djup sömn förstår vi att Morrisen aldrig var lugn, inte ens då vi trodde att han var det. Vi saknar honom så klart men njuter i fulla drag av detta lilla yrväder!

Vilken glädje!!

Nu har hon kommit, vårt lilla yrväder Lillan. Vi mötte uppfödaren på en parkering i Göteborg, hon var på väg till Vänersborg och på så sätt slapp vi resan ända till Ängelholm.

Hundburen var på plats i baksätet och lite nervösa satte vi in henne där. Morris har ju varit hysterisk stora delar av sina bilfärder så jag var livrädd för att göra Lillan lika rädd. Men hon gick in i buren, bäddade lite och lade sig och sov hela resan till Borås.

Det är en riktig liten vildvittra vi har fått. På dessa tre timmar har hon hunnit med att äta lite på blommorna i utekrukorna, bitit på husses tofflor, rullat i bajs, försökt bita på soffan, undersökt grytskåpet, hämtat en iPadladdare, flyttat mattor mm...

....M E N, hon har faktiskt också legat och sovit ALLDELES ENSAM i köket och undersökt rum även om vi inte har varit där kroppsligt (för vi är med med ögonen hela tiden, den bruden kan man inte lita på. På tok för busig för att lämnad ensam). Det kanske inte låter så konstigt men för oss är det helt otroligt!! Hon har på tre busiga, röjiga timmar ändå visat ett mer lugn och balanserat sätt än Morris någonsin gjort, det är en stor lyckokänsla i hela kroppen!! Vi är såå glada att få ha denna lilla busan i vårt liv! Några veckor ihop med henne så är vi nog vältränade hela högen för hon är en snabb liten tjej med stor nyfikenhet...

Vilken helg!!

Oj vilken helg det har varit, vi har jobbat från morgon till kväll, det är tur att det är jobbdag imorgon. Fårstängslet är nu på plats förutom en liten sträcka vid infarten. Staketet är också på plats förutom den sista sektionen. Jag är så trött att jag ser dubbelt men åh så nöjd jag känner mig. Svärmor, svärfar och svägerskan var här idag igen och hjälpte oss. Det är väldigt mysigt att greja när man är många tillsammans.

På fredag kommer hon, Lillan, eller som uppfödaren skrev på Facebook "Lilla(n) monstret. Jag längtar och har ett härligt pirr i magen, ni vet nästan lite resfeberkänsla...

Lycka är...

...att sitta i solnedgången en varm sommarkväll och se sina barn och deras vänner hoppa i vattnet och höra deras skratt klinga över sjön...

Ett fårstängsel för en liten fårhund...

Jag har funderat i ganska många år på hur och om man ska hägna in vår trädgård. Det känns konstigt att ha tretusen kvadratmeter tomt som man inte kan låta hunden springa fritt på. Nu i veckan bestämde vi oss för hur vi skulle göra. Det skulle bli fårstängsel runt största delen av tomten och staket på framsidan, helgens aktivitet var räddad.

Plötsligt ringer svågern och frågar om maken vill följa med ett gäng grabbar på en golfhelg, han tackar nej, vi hade ju staketbygge på schemat. När han lade på sa jag till honom att om han fixar hem materialet innan helgen kan han hänga med och spela golf, han är aldrig iväg på något sådant. Jag kan väl fixa staket själv, hur svårt kan det vara? Det finns ju massor med hästtjejer som säkert gör hagar dagligen.

Efter heldagen med student i torsdags kände jag plötsligt att det här med att bygga fårstängsel inte kan gå annat än fel. Maken undrade om vi skulle gå igenom genomförandet lite när vi kom hem. Sagt och gjort, halv tio på kvällen stövlade vi runt i buskagen (vi har en vildvuxen del av trädgården där stängslet skulle upp), jag i festklänning, blomma i det uppsatta håret och snyggt hängande stora örhängen, maken i skjorta och shorts. Vi drog snören och satte hörnstolpar. Grannarna tittade konstigt på oss från sina altaner men eftersom den ena grannen har ett tiotal hundar kan man inte göra sig hörd i ljudet av deras skall, så en förklaring kunde inte ges.

Maken åkte i alla fall iväg på sin golfresa och jag var nervöst laddad för att klara det här själv. Då ringer han plötsligt, svärfar hade hört att jag skulle klara detta själv och genast bestämt sig för att komma in.

Igår drog vi igång det hela, svärfar och jag. Jag gick med spett och slog hål i marken, tryckte i pinnarna, slog några slag med släggan. Han fixade grindstolparna till de två grindarna vi ska ha, gick efter och slog hårdare med släggan. Vi arbetade i ett snabbt tempo och plötligt hade vi satt upp stolpar på en sträcka av hundra meter. Svärmor fixade lunch och efter maten fortsatte vi på framsidan med staketsektionerna som ska sitta där. Vi har köpt billiga sektioner från Bauhaus i tryckt virke. Så småningom vill jag ha en motordriven grind in och då lär vi byta ut dessa sektioner mot något som matchar grinden. Vi lyckades få några fästen på plats men på några ställen var det för mycket sten så svärfar måste göra en egen lösning där. Hur som helst känns det som vi hann med jättemycket!!

Tack snälla svärfar och svärmor för hjälpen!!










Sektionerna står bara lutade och stolparna är inte kapade så slutresultatet blir snyggare!

För O har tagit studenten, hurra vad han är bra!

Igår var det student för vår förstfödde. Med "vår" kanske jag ska förtydliga att det egentligen är systerns son men han är ju mitt gudbarn så jag vill nog ändå se honom lite som min.

Tidigt på morgonen packade vi in stolar, tårtor och lite annat smått och gott och åkte ner till Göteborg. Där hjälpte vi till att fixa iordning det sista inför kalaset.

Det blev en solig, het dag. En glad men trött systerson hade tillslut gjort sina sista timmar i skolan. Han var så stilig i sin mörka kostym.

Det är något visst med att få vara med på högtidsdagar, känslosamt och fint, man känner glädjen hos alla.

Tack för en härlig dag familjen E!!

Fina, kloka små tankar...

Igår var vi på en lekplats med barnen på jobbet. På väg hem satt jag längst bak i bussen med ett helt gäng av våra femåringar. Jag berättade att Morris inte längre fanns och de fick titta på foton av Lillan som vi väntar hem om snart bara en vecka.

I fredags när en av killarna kom till förskolan frågade han mig varför jag såg så konstig ut den här dagen. Jag var ju helt söndergråten och tårarna brann innanför ögonlocken hela dagen, osminkad var jag också. Då svarade jag honom att jag var väldigt trött. Igår påminde jag honom om att han sagt så till mig och så berättade jag saningen, att jag var väldigt ledsen för att jag skulle åka med Morris till veterinären. Jag berättade också för dem att det var därför Storasyster hade varit hos oss på frukosten både torsdagen och fredagen, för att hon var så ledsen och blev gladare när hon fick vara hos alla fina barn på avdelningen. Då säger en kille - Du Fia får ju vara med oss hela tiden! Det har han ju helt rätt i och vad härligt det är att vara bland barn när man är ledsen. Plötligt fortsätter samma pojke med en fråga som jag först inte förstod. Han frågade om jag kunde vara lite längre med dom nu. Sedan inser jag att varje gång jag slutar tidigt undrar alltid några barn om jag inte kan stanna längre. Varje gång har jag svarat att jag måste ju hem till Morrisen för han behöver ut och kissa. Igår hade jag ju ingen Morris att åka hem till så rimligtvis borde jag ju kunna stannat hos dem.

Barn är verkligen läkande för själen...