Igår var vi på en lekplats med barnen på jobbet. På väg hem satt jag längst bak i bussen med ett helt gäng av våra femåringar. Jag berättade att Morris inte längre fanns och de fick titta på foton av Lillan som vi väntar hem om snart bara en vecka.
I fredags när en av killarna kom till förskolan frågade han mig varför jag såg så konstig ut den här dagen. Jag var ju helt söndergråten och tårarna brann innanför ögonlocken hela dagen, osminkad var jag också. Då svarade jag honom att jag var väldigt trött. Igår påminde jag honom om att han sagt så till mig och så berättade jag saningen, att jag var väldigt ledsen för att jag skulle åka med Morris till veterinären. Jag berättade också för dem att det var därför Storasyster hade varit hos oss på frukosten både torsdagen och fredagen, för att hon var så ledsen och blev gladare när hon fick vara hos alla fina barn på avdelningen. Då säger en kille - Du Fia får ju vara med oss hela tiden! Det har han ju helt rätt i och vad härligt det är att vara bland barn när man är ledsen. Plötligt fortsätter samma pojke med en fråga som jag först inte förstod. Han frågade om jag kunde vara lite längre med dom nu. Sedan inser jag att varje gång jag slutar tidigt undrar alltid några barn om jag inte kan stanna längre. Varje gång har jag svarat att jag måste ju hem till Morrisen för han behöver ut och kissa. Igår hade jag ju ingen Morris att åka hem till så rimligtvis borde jag ju kunna stannat hos dem.
Barn är verkligen läkande för själen...
I fredags när en av killarna kom till förskolan frågade han mig varför jag såg så konstig ut den här dagen. Jag var ju helt söndergråten och tårarna brann innanför ögonlocken hela dagen, osminkad var jag också. Då svarade jag honom att jag var väldigt trött. Igår påminde jag honom om att han sagt så till mig och så berättade jag saningen, att jag var väldigt ledsen för att jag skulle åka med Morris till veterinären. Jag berättade också för dem att det var därför Storasyster hade varit hos oss på frukosten både torsdagen och fredagen, för att hon var så ledsen och blev gladare när hon fick vara hos alla fina barn på avdelningen. Då säger en kille - Du Fia får ju vara med oss hela tiden! Det har han ju helt rätt i och vad härligt det är att vara bland barn när man är ledsen. Plötligt fortsätter samma pojke med en fråga som jag först inte förstod. Han frågade om jag kunde vara lite längre med dom nu. Sedan inser jag att varje gång jag slutar tidigt undrar alltid några barn om jag inte kan stanna längre. Varje gång har jag svarat att jag måste ju hem till Morrisen för han behöver ut och kissa. Igår hade jag ju ingen Morris att åka hem till så rimligtvis borde jag ju kunna stannat hos dem.
Barn är verkligen läkande för själen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar