Igår fick hon plötsligt för sig att väldigt mycket var läskigt. Ljudet av tåget, bilar, mopeder, dammsugaren mm. Svansen åkte ner mellan benen och hon sprang till dörren varje gång en bil åkte förbi. Och med förbi menar jag då på den större vägen nedanför vår väg. Jag tig med henne på en liten promenad men hon kändes livrädd och ville lägga sig i dikesgräset så fort det kom ett fordon.
Det är ju lite som att vara förstagångsbebisförälder, fast värre. Jag har hela tiden Morris stressade sätt i bakhuvudet och är ju livrädd att det ska bli fel med Lillan. Jag försöker tänka att Hampus var en väldigt fungerande hund och att Morris beteende inte berodde så mycket på mig utan att jag faktiskt kan ro i land det här.
Lite googlande på rädda hundar och jag tog med henne på en ny kort promenad på vår lilla väg. Lite mer bestämd den här gången visade jag henne att allt var som det skulle och att hon inte behövde hålla på så där. Plötsligt var det som att rädslan släppte och hon kunde återigen leka i trädgården även när bilar åkte på vägen. Orosklumpen i magen försvann.
Idag ska hon med maken till kontoret. Vi pusslar fram till semestern så att inte barnen ska behöva ansvara för många timmar över henne. Är hon trött är det inga problem för då ligger hon inne och sover, det är den pigga, busiga delen som är lite jobbigare för dem. Hon är hur som helst en underbar liten valp. Vi inser mer och mer att beslutet med Morris var rätt att göra, ett beslut som borde ha tagits för länge sedan. När man ser Lillan ligga helt avslappnad i djup sömn förstår vi att Morrisen aldrig var lugn, inte ens då vi trodde att han var det. Vi saknar honom så klart men njuter i fulla drag av detta lilla yrväder!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar