Denna lilla skrutthund!

I veckan fyllde han sex år, vår lille kompis som skrämt skiten ur oss den sista tiden. Efter senaste veterinärbesöket har det varit ganska lugnt. Det var skönt att komma hem till honom efter den lite oroliga veckan i fjällen. Allt var frid och fröjd ända till i onsdags då han på morgonen plötsligt började hulka. När jag gick ut med honom vid niotiden hade han försökt spy ett trettiotal gånger redan där på morgonen.

Efter ett tag lugnade allt ner sig och läget kändes okej, vi beslöt oss för att avvakta.

I natt började han återigen att hulka, han höll på med det till och från hela natten, han lät väldigt skrällande i sina attacker. Det blev en orolig natt och jag som hela tiden är svart eller vit hade ännu en gång avlivat honom i tanken. Maken som har lite fler gråskalor i sitt känsloliv tyckte att vi skulle ringa Blå stjärna och höra med dem. Klokt av maken att tänka så och det visade sig att han har åkt på kennelhosta, ett virus som man bara väntar ut. Vilket också förklarade ljudet på hulkningarna som när man tänker efter låter mer som hosta än spyanfall.

Han känns redan piggare även om hostanfallen fortfarande sitter i, vi har taget tempen på honom och han är feberfri vilket också var ett bra tecken. Nu ser vi lite ljusare på framtiden igen och den värsta orosklumpen i magen har försvunnit. Älskade lilla plutt!!