Vart tar åren vägen?

I dag tog storasyster hål i öronen. Vår lilla tjej har blivit så stor så att hon har hål i öronen!! Ja, det kanske ska erkännas att hon själv inte direkt har tjatat sig till det här, snarare är det nog så att hennes mamma har gjort det. Fast jag skyller på farmor, hon ville göra det här när storasyster bara var 2 år, så det är hon som sått fröet i min hjärna.

Hur som helst, idag skulle vi fixa födelsedagspresent till morfar, vi passade på att äta lunch ute och då låg restaurangen bredvid ett piercingställe. Då frågade pappan henne om hon inte skulle passa på att ta hål. Det syntes på hela henne att hon faktiskt hade börjat fundera på det, så dom lyhörda föräldrarna började genast med peptalk.

Fem minuter senare satt hon på en stol i en salong, hon valde ett par små, rosa glittriga blommörhängen och sedan var det dags. Mannen i affären tog fram "pistolen" och sköt in örhänget i det första örat. Den ömma modern stod bredvid och tog kort med mobilen.

Då bröt hon i hop och började gråta. Mannen backade undan och visste inte riktigt vad han skulle göra. Jag kände lite panik för det skulle ju verkligen inte vara snyggt om hon bara skulle ha ett hål. Nu kör vi på och tar det andra örat försökte jag med lite hurtig stämma samtidigt som svetten började bryta ut. Tapper som hon är gick hon med på det och han fixade det andra örat också.

Vi lämnade affären med ett gråtande barn och två skamsna föräldrar. Snabbt gick vi över gatan till den närmsta godisaffären där hon fick en klubba. Sedan gick vi och handlade morfars present samtidigt som pappan och jag pratade med hurtig stämma för att lätta upp stämningen och vårt samvete.

PS. För er som undrar hur det stackars barnet mår efter den här traumatiska upplevelsen kan vi meddela att hon är stolt som en tupp!