På torsdagar slutar jag klockan 13.00. Det känns som en given dag att städa huset på, så att det är fint till helgen. Jag tycker verkligen att det är tråkigt att städa. En dag frågade maken om jag var ledsen. Jag kom fram till att jag blir smått deprimerad av hushållsarbete. Maken gick genast i försvar, vilket han inte behövde för jag svarade ju bara på hans fråga.
Hur som helst så känns det knäppt att vänta med städningen till maken är hemma vi 18-tiden. Men samtidigt, varför ska jag städa helt ensam??
Sagt och gjort, när vi kom hem en torsdag så skickade jag upp barnen med varsin trasa och en hink vatten. Dom fick hårda förmaningar om att trasorna ska vridas ur ordentligt, det får inte droppa. Deras uppgift blev vårt sovrum dvs skrivbordet och nattduksborden och deras egna sovrum. Jag skulle ta undervåningen så länge. När vi var klara lovade jag städfika.
Barnen tog hinken och släpade upp den för trappan. När de hade tagit varsitt nattduksbord började Lillebror tröttna. Efter lite hot om att inte få något fika (jag är inte pedagog på min fritid) fortsatte han en stund till. Efter ytterligare en liten stund hör jag Storasyster skälla på honom för att han inte hjälper till. Hon håller tappert på att torka skrivbordet medans Lillebror läser en bok.
Efter en del gnäll och hot blev det tillslut städfika för alla, men vi sparade ingen bulle till pappan för han hade ju faktiskt inte varit med. Så nu har vi en ny tordsagstradition!
Hmm, undrar om det är för tidigt att lära en 4-åring att dammsuga??
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar