Stolt fotbollsmamma!

Varje år annordnas det fotbollslekis för 5-6åringar. Förra året började Storasyster men det är bara att inse att något fotbollsproffs bor inte i den kroppen, där är det dans som gäller. I år var det då dags för Lillebror att börja. Varken maken eller jag trodde väl egentligen inte att han skulle vara intresserad men jo då, han ville börja. Hans två bästa kompisar på förskolan skulle också börja.

Idag var det så dags, Lillebror var jätteladdad. Egentligen är det maken som sköter det hela med fotbollen och jag var faktiskt inte med en enda gång förra omgången. Men idag behövde maken jobba och eftersom Lillebror redan missat första gången ville vi att han skulle få vara med idag så jag fick ta tag i det hela.

Det är ju bara att erkänna att jag inte är någon van fotbollsmamma, jag fick ringa maken för att höra om han skulle ha fotbollsskorna på sig direkt eller när man kom fram. Men vi lyckades tillslut med att gemensamma krafter få på både benskydd (ja jag tror i alla fall att jag fick på dom rätt), strumpor och fotbollsskor. Lillebrors kommentar till klädseln var - Det här vill jag aldrig ha på mig igen!! Hmm, till nästa vecka får jag nog kolla med någon lite mer kunnig om han hade rätt storlek på sin utrustning eller om allt var för litet.

Väl där skulle barnen födda-06 ställa sig på ett ställe och barnen födda -05 på ett annat. Alla barnen tittade frågande på varandra. Då ändrade ledarna sig och sa att alla som var 6år skulle stå på ett ställe och alla 5-åringar på ett annat. Detta resulterade i att alla barn som inte fyllt fem år tittade sig irrande omkring och alla som inte fyllt 6år ännu stod i fel klunga för de ställde ju sig hos -05:orna. Efter mycket om och men var tillslut grupperna rätt och det var dags för uppvärmning.

Lillebrors gäng skulle börja med att jaga två ledare. Ledarna sprang åt ett håll men hela gruppen med minisarna sprang åt ett helt annat håll. Då fick dom ropa tillbaka hela gruppen och sedan förklara ytterligare en gång, plus att de fick bara springa på en väldigt liten yta. Dom var så söta och Lillebror var så duktig, han tittade inte efter mig en enda gång utan hängde på sin grupp. En timme senare kom han springande, lycklig och det var dags att åka hem!

Superladdad!!