Tolv år av kärlek...

Idag är det tolv år sedan vi förlovade oss. Då hade vi bara varit tillsammans fyra månader men både maken och jag kände att vi hittat hem, att vi för alltid hörde ihop.

Vi var väl inte riktigt lika övertygade om att våra familjer tyckte likadant så tidigt in i vårt förhållande. Vi hade satt in en annons i tidningen morgonen efter. Makens familj ringde och grattade med en gång men från min hördes inte ett ord. Både syrran och hennes familj och mamma och pappa var i stugan och lite senare skulle vi också åka dit.

Ju mer av dagen som gick utan ett samtal därifrån desto större växte klumpen i magen. Att de antagligen tyckte att det hela var en dum idé hade vi nästan börjat förstå men när sedan syrran ringde och inte sa ett ord om förlovningen började vi tro att de rent av var förbannade.

Tillslut kom vi iallafall fall ner till stugan, alla var glada som vanligt men ingen nämnde något. Då ser jag dagens tidning liggandes med en stor kaffefläck på sig. Jag klippte ur annonsen och satte den på badrumsskåpet. Mamma hade precis varit och duschat och gick in på toaletten, hon kom ut några sekunder senare med ett chockat ansiktsuttryck.

Det visade sig att de vält en kaffekopp över tidningen vilket gjort att de aldrig läst klart den och därmed aldrig sett annonsen. I stället för en klump i magen blev det en härlig firarkväll.

Vår kärlek till varandra har alltid stöttas av våra familjer, det känns fint och det är vi väldigt glada för.

"Nu och för evigt" hade vi som ord på vårt bröllop, jag hoppas och jobbar för att vi ska få ha det så...