Gröna fingrar...

När maken fylle 40 år fick han ett stort fint olivträd från våra kompisar vi brukar åka till Grekland med. Det har vi vårdat ömt med en orosklump i magen över att vi inte ska klara av det. Det har varit många googlingar hit och dit om hur det ska vinterförvararas, en speciell lampa har införskaffats.

Två övervintringar i garaget har det överlevt, i lampans sken och med bilarnas snöfukt har det mått riktigt bra och fått många fina nya skott. Men så i våras hände det, ni vet det som inte får hända. Frosten slog till!!! Tjoff sa det så var hela grenverket fyllt av torra döda blad.

Nu har den stått hela våren och försommaren som ett litet spökträd, "Släng det, det är dött" sade maken till mig. Och för ett otränat öga kunde man ju uppfatta det som dött men jag har ju oerhört gröna fingrar. Jag menar jag är tjejen som klippte ner hortensian till fem centimeter långa pinnar INNAN jag ringde syrran och fick reda på att den inte alls ska klippas ner, ni fattar mina kunskaper inom trädgårdsämnet va?!

Hur som helst, jag skrapade lite på den tjocka stammen och den var grön, alltså inte död så jag vattnade det lilla spökträdet gång på gång och gissa vad!! Det lever!! Nu har vi inte ett olivträd längre utan en olivpinne!! Känns inte det lite nyskapande så säg?!! Lite feng shui, rena linjer, ja japanskt helt enkelt. Jag är övertygad om att Ernst kommer plantera olivpinnar i sommartorpet 2015, nu när ryktet börjar gå!!