Efter någon timme var jag heeelt slut. Svetten rann på ryggen, jag stakade och stakade men låg ständigt 100m bakom alla. Tillslut fick maken byta med mig.
"Men herregud de här går ju inte att åka med, katastrof, de hugger ju i snön så man håller på att trilla" var några av de ord han använde.
Vi avvek från de andra och lämnade in dom för vallning. Vilken lycka att kunna glida!! Det går inte att beskriva känslan!
Vädret är omväxlande från minut till minut. Små fläckar av blå himmel, snö som öser ner, dimma... Det ena löser av det andra.
Igår var det kvällsåkning. Två av oss familjer blev kvar lite längre i backen. Dagens skidtips är "Innan du stannar på kvällsåkningen, kontrollera VILKA liftar som är öppna så du är säker på att komma hem"
Det visade sig att det var två mellanliftar som var öppna, när vi sedan skulle åka hem behövde vi ta oss ett gäng backar åt vänster. Vi sa till barnen att ta sats så började vi dra genom skogen. Jag trodde att jag skulle kissa på mig av skratt, det gjorde inte Lillebror.
Vi slet nog i över en halvtimme genom skogar och över backar. Skidor och stavar fastnade i den djupa lössnön, barn och vuxna som trillade. Tillslut kommer vi ur skogen i rätt backe och har sådan himla tur att vi kommer precis rakt fram till vår avfart till stugan! Snacka om tur!!
Oh, vad jag gärna skulle köra ett åk i backarna på nyvalde skidor! Njut av tillvaron. Kram från din linkande mamma
SvaraRaderaStackars lillebror!! Känner igen känslan från min J. Sammanbiten. Men man måste ju se det komiska i det hela! Det är sånt som gör det till ett äventyr!
SvaraRaderaKram