För att komma dit fick vi först ta en 1,6km lång släplift. Efter fyra dagar i backen kan jag upplysa er om att det känns i benen! Ca trehundra meter från avstigningen korsar Storasyster sina skidor och vi höll på att åka av, som tur var fick vi ordning på allt och kunde åka hela vägen. Därifrån åkte vi ner en liten backe och kom till en tvåsits-stolslift. Den såg gammal och ranglig ut. Storasyster tittade på mig och säger med bestämd röst -Du får åka själv!
Inte helt förtjust i tanken på att åka den skrangelliften själv inser jag att jag får bita ihop. Då ser jag plötsligt en skylt där det står att barn under tio år inte får åka själv. Storasyster åker då fram och ställer sig, den lilla minisoffan kommer i väldans fart och jag ser hur hon hoppar upp i ett huj samtidigt som hon tjoar glatt, hon får ner säkerhetsbygeln och far iväg.
Lillebror och jag åker fram, soffan kommer farande och vi sätter oss. Soffan är ganska hög så Lillebror kommer inte riktigt upp utan jag får sträcka ut armen och trycka bak honom samtidigt som jag får ner säkerhetsbygeln. Hela liftfärden känns ganska läskig. Plötsligt stannar liften, jag får ett skrattanfall för jag tyckte det var så läskigt, Lillebror som också tyckte det var jätteobehagligt förstod inte alls varför jag skrattade. Storasyster skrek glatt från korgen framför att det känns inte alls säkert med en så här liten lift, jag kunde inte annat än hålla med. Tillslut var vi ÄNTLIGEN uppe och kunde åka ner i en härlig röd backe till en bred stolslift med rumpvärme. När vi sedan åker upp i den ser vi resten av gänget, de har tagit andra hållet runt fjället och sluppit både släplift och ministolsliften. Men som vi säger i vår familj, det ska ju vara lite äventyr!!
Vad underbart att höra dina berättelser från era äventyr. Det känns som om jag också åker med. Jag väntar på nya varje dag. Ni verkar ha både roligt och utmanande. Kram mamma
SvaraRadera