Pepparkaksbak enligt tradition

När jag var liten vände vi på bordet i köket när vi bakade pepparkakor, varför vet jag inte riktigt men så var det. Syrran och jag hade förkläden och sjaletter. Det var speciellt för det hade vi aldrig annars när vi bakade. Mormor brukade komma och hjälpa oss och mamma stod vid bänken och bakade med den stora kaveln.

Igår var det jag som stod vid bänken med stora kaveln medans barnen satt vid bordet och tryckte ut småpepparkakor.

Jag tycker om traditioner, det har alltid varit viktigt för mig och nu vill jag att barnen ska få fina minnen att föra vidare till nästa generation.

Jag hade valt ett grismått och ett bockmått som jag tror har varit mormors, de var så skeva att det nästan inte gick att trycka ut pepparkakorna. Efter ett tag tröttnade jag och tänkte att jag byter till ett nyare grismått. Då upptäcker jag att mormors gris är ju mycket finare, den hade fyra små fötter, bocken var också mycket finare med långt horn. De moderna grisarna har bara två klumpfötter och bockarna ett litet horn.

Det är ju inte klokt, det moderna samhället går ut på att allt ska gå fort, pepparkaksdegen ska köpas färdig och sedan ska baket gå undan med fart. Det var som maken sa när vi pratade om det här, att det nästan är prestige hos unga att ha för mycket att göra, är man stressad är man lyckad.

Jag är stolt över att mina barn får vara med och göra egen deg och att de i lugn och ro får trycka ut så många pepparkakor de vill. I det här huset låter vi julmusiken flöda och ge oss lite inre lugn!

Pepparkakor på mormors vis