Efter att ha spenderat våra fem dagar i bufféernasvärld kunde vi äntligen ge oss ut på lite äventyr. Förr i tiden när man åkte utan barn var det moppe som gällde, nu var det lokalbussen. Att komma på rätt buss var oftast inte så svårt, att däremot komma av den på rätt ställe var lite mer spännande.
Första resan gick till en otroligt fin strand som hette Tsambika och som låg 2,5mil söder om där vi bodde, vi hoppade på bussen utanför hotellet, då fanns det fortfarande sittplatser men ju längre resan gick desto mer folk kom på. När busschauffören ropade Tsambika monastir reste vi oss och försökte ta oss ut genom folkträngseln. Bussen hann knappt stanna vid hållplatsen innan den började rulla igen, vi hade inte ens lyckats ta oss halvägs till dörrarna. Maken, som i vanligt fall är ganska lugn och tystlåten, ropar då med jättehög stämma
-TSAMBIKA BEACH?!!?? Vi andra blev helt paffa och tacksamma för att han tog tag i situationen, speciellt eftersom det inte var tsambika beach utan ödemarken innan den hållplatsen vi skulle av vid.
Varje dag var det ett nytt litet äventyr. Bussarna packades till bredden med svettiga människor, att hinna ta sig ur innan den rullade vidare kändes som ett lotteri. Dels fanns det på vissa bussar bara en stoppknapp och att komma åt den i all trängsel kändes ibland som en omöjlighet och dels verkade busschaufförerna inte använda sig av speglarna överhuvudtaget så dörrarna kunde stängas mitt när någon tog sig ut, eller så stängdes de inte alls förrän efter en bra stunds färd.
Sista kvällen före hemresan åkte vi in till Rhodos stad för en mysig restaurangkväll på en takterass i gamla stan. Innan tog vi alltid taxi in till Rhodos stad men på grund av taxistrejk fick det bli buss. Efter god mat och dryck och lite strosande började vi fundera på att ta oss hem. Vi hade aldrig åkt hem därifrån men vi gick dit vi blev avsläpta, dvs slutsstationen. Där fanns ett biljettbås där vi försökte kolla när bussen hem skulle gå och vi tänkte även se om man kunde köpa biljett där. Efter mycket om och men och några varv runt det lilla biljettbåset lyckas vi läsa oss till att vi ska gå en bit längre bort till ett annat biljettbås då det första inte var bemannat.
När vi kommer fram dit är det fullständigt kaosartat, turister och greker överallt. Alla helt förvirrade och i nästan panik över att lyckas komma med någon buss. Vi upptäcker då som de flesta andra att det inte skulle gå så många fler bussar den kvällen och med tanke på taxistrejken var det nödvändigt för alla att komma med dom. Maken gick och kollade runt efter bussar medan mamma B ställer sig i en biljettkö. Pappa B och jag försöker stå lite vid sidan om och hålla alla barn samman, det var människor överallt. Tillslut lyckas mamma B köpa biljett till oss alla, bussen kommer och det blir trängselkaos. Alla försöker komma på bussen, inklusive oss. När vi märker att vi hamnar långt bak i kön ser vi plötsligt att de öppnat bakdörrarna, med stadiga grepp om alla barn rusar vi runt en hög med killar som står med resväskor och försöker få gå på.
Tack och lov står det en vakt så om man inte köpt biljett innan kommer man inte på, vi kommer på nästan bland de första och lyckas få fyra platser så att vi kan ta barnen i varsitt knä. Det hela var faktiskt lite skrämmande, man fick en bild av en krissituation där det gällde att se till att skydda sin familjoch sina nära med alla medel, man inser att starkast vinner, hade vi tvekat för mycket hade vi aldrig kommit med.
Ja som sagt, äventyr var det vi ville ha och äventyr var det vi fick!!
Duktiga barn på en av våra bussturer!
