Lionsfru...

Maken är med i Lions och i helgen var det riksmöte i Linköping. Jag var inte helt taggad för att åka med på det eventet men maken ville verkligen ha med mig.

På torsdags morgon åkte vi till Svenljunga och lämnade barnen hos farmor och farfar för att sedan plocka upp ytterligare ett par som skulle med på mötet, sammanlagt var vi fyra par. Vi kom upp till ett soligt Linköping och efter att ha installerat oss på hotellet bar det av ut på stan där vi avnjöt en lunch i solen. Några timmar senare gick vi till hotellets relaxavdelning som låg på en takterrass, där drack vi bubbel och njöt av det fina vädret. Kvällen avslutades senare, återigen, på torget.

På fredagen var det dags för herrarna att ge sig iväg på sitt möte. Vi fruar hade lite sovmorgon, vår aktivitet var en resa på Göta Kanal, ett besök på ett musteri och tillsist ett besök på Cloettas lagerbutik.

Vi hade precis fått i oss lite fil och plockat till oss av buffébordet när min telefon plötsligt ringer. Det är maken som stressat säger att vår buss går N U!! Det vill säga E N timme före utsatt tid. Vi tittar ner på våra tallrikar som är fyllda av mat. Vad gör vi nu? Kan de hålla bussen?

En av våra män springer ut och pratar med busschauffören, vi har som en sambandscentral vid frukostbordet med samtal från våra män och får tillslut reda på att vi måste vara vid bussen om tio minuter. Vi sväljer det vi har i munnen, springer upp på våra rum för att slita med oss jackorna och småjoggar ner till bussen.

Bussen hade gått när vi kom fram men kvar stod en man och kvinna från Lions och ytterligare två Lionsfruar som också missat den stora bussen. Vi fem fruar får i alla fall packa in oss i en liten minibuss och blir skjutsade till båten. Där står de andra sjuttio tanterna fint i kö och väntar på att få gå ombord. Vi i VIP-bussen lyckas på något sätt ta en annan väg till båten så plötsligt är vi först i kön och först på båten!

Efter en ganska dryg båtresa (men fin) på över tre timmar kom vi fram och skulle på bussen igen. Precis när vi går förbi en av damerna som höll i det hela ropar hon ut att vi skulle åka samma buss som vi gjorde till båten. Tjoho, där stod våran privatchaufför! Vi hoppade glatt in i vår lilla buss tillsammans med de två kvinnorna från Katrineholm och drog iväg. Inga namnlistor att bockas av där inte, hur bra som helst! Dessutom var kvinnorna från Katrineholm fantastiskt roliga så vi hade många skratt i vår så kallade VIP-buss.

Efter musteri och Cloetta fick vi skjuts ända tillbaka till vårt hotell, det är service när man åker VIP! Vi valde mellan att sova middag eller dricka vin, vi bestämde oss för det senare alternativet och samlades i ett av våra hotellrum för lite förfest. En stund senare kom även männen hem efter åtta timmar i möten, det kändes som vi tjejer hade haft en roligare dag än dom.

Några timmar senare var det dags för bankett, av någon anledning hade maken och jag blivit placerade vid ett bord medan de andra fick sitta gemensamt vid ett annat. Maken och jag hamnade ytterst vid ett bord bredvid ett par från Lionsklubb Borås. Ett riktigt TRÅKIGT gammalt par som inte kunde säga ett enda positivt ord. Jag har aldrig varit på så många toalettbesök under en middag som då. Jag hittade mina Katrineholmskompisar och satt och pratade med dom en stund, sedan hittade man alltid någon att prata med på väg till och från toaletten.

Magnus Bäckström (heter han så??), ena halvan i gruppen Fame som fanns för många år sedan var där och underhöll lite precis efter maten. Maken och jag hann med en bugg eller två men sedan lämnade han scenen och det var dags för dansbandet "Bengts 9:a - dansmusik för fullvuxna", då lämnade vi festen och drog vidare till en bar.

Nackdelen med Lions är att medelåldern ligger runt 80 år, fördelen är att man som fyrtioåring blir kallad för "lilltjejejen"!! Hur som helst blev det en härlig helg med många skratt i ett soligt Linköping! Vi som var med kommer alltid skratta åt bilden av Arne som mitt i natten tog fel dörr till toaletten och hamnade utelåst i korridoren iförd kallingar....

Kan ett hjärta brista?...

...i så fall är det nära nu. Hela kroppen skriker "HÄMTA HEM HONOM!!", det är så fruktansvärt tungt. Plötsligt plingade det till i mobilen, ett foto på den lilla skrutthunden och orden "en liten hälsning att allt är toppen. Sovit lugnt hela natten. Kram"

Det kändes bättre, inte bra men en tröst att veta att han mår bra, den älskade lille kraken...

Så har han åkt...

Så många tårar som vill rinna och så många ord som skulle behöva skrivas ändå är floden av tårar så mycket större än orden. Hur många tårar ryms det i en kropp? Mina tar aldrig slut, jag är så trött, så trött och så fruktansvärt ledsen.

En sista morgonpromenad till sjön, en sista genomborstning av pälsen, en sista stund av gos med varm sovande liten hund i famnen. Packa saker, ben, filtar, bästa bädden, koppel och mat. Kvar är ett tomt köksgolv.

Dumma lilla hund, varför kunde du inte bara ligga och sova på dagarna i väntan på oss? Två snälla pensionärer, hus vid havet, "Jag sitter bak med honom i knät hela vägen, vilken sida får han inte solen på sig?". Kärlek och omtanke, det han behöver mest.

Det gör ont i hela kroppen ändå kändes det bra. Han satt i knät på sin nya ägare, jag stängde dörren och de for i väg.

Älskade lille Morris, jag hoppas av hela mitt hjärta att du kommer få det bra och att du vet hur mycket vi älskar dig...

En knut i magen...

Dålig förälder, dålig hundägare, så är känslan just nu. Vännen H var här idag och hälsade på Morrisen, hennes mamma är intresserad. En pensionär som bor vid havet kan det bli bättre? Troligtvis inte men ändå är klumpen i magen stor som en fotboll. Och känslan av att vara en usel förälder som först ger barnen en hund och sedan tar den i från dom, fast de sköter om honom hur bra som helst. Nu har vi legat i sängen alla fem och gråtit, ja inte Morris förstås men han anar nog att något är på gång, han låg kvar hos oss, flämtandes av värmen i Storasysters bastu till rum.

Det är svårt att förklara för barnen, det är svårt att veta om de förstår, det är svårt att veta om Morrisen förstår, vår lille bebis. Det är svårt att göra det rätta, allt är svårt just nu...

Att färdigställa ett projekt...

Maken är hård på den punkten, innan nya projekt får påbörjas måste gamla slutföras. Tråkigt tycker jag men biter ihop. Nu har maken sått igen det land som jag grävde upp förra året. Själv fick jag tummen ur och målade det sista på garageväggen igår. En svart plastmatta har stuckit upp på väggen och stört mitt öga i si sådär tre år men nu har jag äntligen målat den gul så den smälter ihop med övriga huset.

Staketet runt badbaljan har också börjats måla i helgen. Vi har lite olika syn på hur det hela ska se ut, maken och jag, men nu har vi nog kompromissat fram en lösning. I vanligt fall brukar smaken vara lika, faktiskt mycket enklare när den är det. Nu krävdes x antal timmars sureri från båda håll, ja kanske något mer från min sida men det skyller vi på hormonerna, innan vi slutligen kom fram till hur vi skulle göra.

Balkongen håller också på att slutföras så sakteliga så nu händer det minsann grejer på Granbacken!

Det är ordning & reda...

...på min man, alltså inte på mig. Nio av tio gånger är det han som handlar i den här familjen och tur är väl det. Jag har nämligen inget minne överhuvudtaget. Man kan ju skriva på en lista men då ska man ju komma ihåg att få med sig den. Jag kommer alltså bara hem med de vanliga, "varjeveckan-sakerna", som mjölk, bröd och frukt. Om jag ens gör det för ibland blir jag så akut trött att jag inte orkar gå hela varvet.

Hur som helst är det ordning på maken. Efter att trött ha skällt på mig för att den frysta korven bara var inlindad i sin ursprungsförpackning (fastän den var öppnad) fanns det nu nya fryspåsar i lådan. Praktiskt men inte lika festligt som att ta fram kasslern inpackad i en Nalle-Puhpåse som legat kvar sedan något barnkalas...

Ett brev är skickat....

...och jag gråter. Kommer det förändra vårt liv? Jag vet inte vilket jag håller tummarna för mest just nu, att det kommer göra det eller inte? Barnen vet inget och maken stöttar alla mina beslut, det enda han säger är att då blir det inga fler hundar i den här familjen, inte som situationen med jobb ser ut som den gör. Jag inser också att vi inte direkt ska skaffa en ny men tanken på att ha det djurfritt känns inte bra. En katt hade varit perfekt om det inte vore för att halva släkten är allergisk, inklusive maken. Vi vet inte om han kommer flytta ännu den lille Morrisen men det gör ont i mitt hjärta...

Livet...

"Har du åldersångest?" frågar en kompis mig, hon liksom jag fyller 40 det här året.

Jag har funderat mycket på det, har jag gått in i den omtalade fyrtioårskrisen? Jag vet faktist inte, på något sätt krisar jag ju ganska ofta, mitt liv som alltid går i vitt eller svart i stället för en behaglig gråskala.

Just nu känner jag mig mest arg och ledsen, jag hade ju bestämt mig för att komma i form till min födelsedag men trots av idogt tränande i några år och strikta kostvanor så kommer aldrig några resultat. Nu har jag gett upp, jag har tappat lusten för allt vad träning heter och funderar starkt på att lägga ner både Facebook och Instagram för att slippa se alla incheckningar på gym eller foton på perfekt tränade kroppar. De inspirerar mig inte utan drar mig sakta ner i ett svart hål av känslan "DU ÄR MISSLYCKAD".

Det kanske inte är min ålder jag funderar så mycket på egentligen utan mer barnens, eller framför allt Storasysters. Det känns som att vi vill handla kläder i samma butiker och då blir det så uppenbart, är det patetiskt att jag vill ha samma kläder som min tioåriga dotter??

På något sätt känns det som att ett nytt kapitel i livet håller på att öppna sig. Småbarnsperioden är över och det börjar bli så tydligt, en lyx ena dagen men ett famlande efter fotfäste nästa. Vad ska jag göra nu när jag inte längre är så behövd? Du har ju alltid massa projekt på gång tänker ni men jag har faktiskt inte det, en stor del av min tid går åt till att vara trött eller likgiltig. Tanken på att jag kanske inte orkar slutföra gör att jag inte ens orkar börja.  Just nu har jag bara tappat sugen, kanske en ålderskris, kanske bara en längtan efter semester. Men det är väl så livet är, det går upp och det går ner. Hur som helst har jag världens bästa familj som jag älskar...

Dagens husmorstips...

Om du tänkt måla garagegolvet, fötterna och diverse plankor som ligger i garaget på en och samma gång kommer här ett bra och enkelt tips:

1) Du tar en treliters färgburk av modell hink med handtag

2) Ta av locket på målarburken, nu är det viktigt att du inte rör om i färgen, du vill ha kvar den lätt mjölklika vätskan som samlas högst upp.

3) Gå sedan runt med hinken i handen samtidigt som du lite disträ svänger den fram och tillbaka och leta efter en pinne att röra om i färgen med.

4) Voila! Färdigt!!

....om du bara vill måla staketpinnar, stannar du vid punkt 1 låter locket sitta på tills du hittat en pinne att röra om med...

Hot...

"Om du bajsar inne idag också åker du ut på Blocket", det var mina sista ord till Morrisen innan jag åkte till jobbet idag. Det har inte varit en bra vecka och jag började bli trött på att mötas av en nerbajsad matta.

Några timmar senare möttes jag i dörren av en superglad (läs:stressad) hund och ett rent hallgolv, tjoho!! Vi gick ut en promenad och sedan lekte vi lite i trädgården innan vi tillslut gick in. När jag kliver längre in i hallen ser jag att det inte var något galler för öppningen in till köket. Har maken glömt att sätta för det innan han stack till jobbet? Vart har hunden då tillbringat sin ensamtid hemma?? Men förresten, skulle inte maken sätta honom i den hemmagjorda buren jag gjorde för några månader sedan av en gammal spjälsäng??

Jo snöret som håller grinden på plats är hårt knuten, ett tecken på att han har varit inlåst där, men hur sjutton har han tagit sig ur? Har han hoppat över gallret? Då ser jag det, sågspånen, det såg ut som en bäver varit på besök. Han har alltså tillbringat dagen med att gnaga sig ut!! Jäkla hund!! Han har ju legat så fint i den buren innan. Tack och lov hade han inte gjort några fler dumheter, inte vad jag har sett efter första skadegenomgången i alla fall...

Olika packning...

Idag drar jag på tjejhelg till Halmstad med mina förskollärartjejer, vi har hängt ihop sedan den första nollningesveckan på Högskolan 1995. Jag tittade på det jag hade lagt ut i soffan inför helgen, en flaska vin, tågbiljetter och rabattkuponger från Åhléns och Kapp Ahl.

På andra halvan av soffan ligger Lillebrors grejer, han ska också iväg i helgen. Han ska på hajk med scouterna och sova i vindskydd för första gången. På hans sida ligger nyinköpta kåsor, bestick och min gamla sovsäck. Olika packning men lika nöjda resenärer!!

Studsande fynd!

Det här med studsmattor måste vara världens bästa leksak, jo jag vet att skaderisken är stor men om man bortser från det. Så fort det inte är blött väder "bor" barnen på vår studsmatta. Alla barnen i området samlas på den och har kul tillsammans oavsett ålder. Ärligt talat tycker jag också att det är roligt att hoppa.

Häromdagen var vi på Jysk och såg en jättestor studsmatta som de sålde för bara 1400kr. Den vi har börjar bli sliten och med Storasysters mer avancerade övningar börjar den också kännas för liten. Med tanke på hur stor tomt vi har spelar det verkligen ingen roll om vi har en studsmatta med över fyra meter i diameter ståendes. Vi bestämde oss för att slå till och på söndagskvällen gick jag in på hemsidan för att kolla lite till på den, då visade det sig att priset var tillfälligt och gick ut den söndagen. Så jäkla surt rent ut sagt!!

På måndagen bestämde jag och Lillebror att vi ändå skulle åka och titta på den, kanske hade vi turen att lapparna om det billiga priset satt kvar....ingen tur, den var borta. Vi hade bestämt träff med maken och jag föreslog att vi skulle spela lite dumma och fråga efter den billiga studsmattan och se om vi kunde pruta ner den igen. Maken var nog inte lika pigg på idén och plötsligt blev jag så där fnissig och kände att jag inte alls skulle kunna hålla masken. Jag skickade iväg maken för att leta upp en expedit.

Fråga mig inte vad han sa till henne men de tittade på en affisch där alla deras studsmattor fanns med och där prislappar fanns på de respektive storlekarna. Där stod det billiga priset!! Vi höll andan medan hon gick in på lagret för att se om de hade någon hemma. När hon kom ut sade hon att de var beställda men fanns inte inne för tillfället. Samtidigt som hon sade detta tog hon bort prislappen från planschen och gav den till maken. Sedan sade hon "Priset har gått upp till fullpris nu, ta med den här lappen till kassan och hälsa från mig att du ska få köpa den till det här priset". Tjoho! Ibland lönar det sig att försöka, nu har vi två barn som väntar förväntansfullt!

Altanritningar!

Stackars pappa, först ber jag honom att fundera lite på hur man kan göra med ett tak över altanen och knappt hinner han börja fundera innan jag ber om ritningar för ett höjt altangolv istället. Snäll som han är sätter han sig vid datorn och ritar upp det hela, vi tycker att det blev superbra!

Dåligt med uppdateringar...

...på bloggen sa en kollega till mig på vårt kvällsmöte, ja inga husmorstips, fyllde en annan i.

Nej jag vet inte vad som har hänt, det känns som att jag inte har något att skriva om, hela mitt liv verkar gå i cirklar, jag vill alltid ut och resa i februari, jag vill alltid göra om här hemma ni vet det där ni har fått läsa om varje år. Nu har jag planterat kryddor, precis som jag gjorde förra året. Det känns trist för er att behöva läsa om samma saker hela tiden.

Inga roliga husmorstips heller, jag gör för lite projekt helt enkelt.

Ett väldigt bra tips som min syster lärde mig har jag dock! Det var att man på nyare bilar kan se vilken sida tanklocket sitter på. För mig som har minne som en guldfisk var det en väldig bra upplysning. Kolla in pilen vid den lilla tankstationen (säger man så?? Det låter som ett onödigt långt ord för den lilla ikonen).