Carpe Diem...

Jag är så dålig på att leva i nuet, jag är ständigt ett steg längre fram. Jag har så mycket planer på allt möjligt jag vill göra här hemma men får inget gjort för jag har redan gått vidare till nästa projekt i huvudet.

Varje dag lever jag som att jag ska vinna lite extra tid, till vilken nytta då? Det börjar redan på morgonen när jag sätter på kaffe. Jag häller i vatten i kaffebryggaren och sedan sätter jag på den, snabbt som attans tar jag sedan filter och kaffepulver i. Jag vet precis hur många koppar jag hinner sätta på det sättet innan vattnet är tillräckligt varmt och börjar rinna genom maskinen. Vad sparar jag i tid på det?? Tio sekunder möjligtvis, oj vilken lyx, vad ska jag hitta på med all den fritiden?

På något sätt lever jag hela mitt liv lite så, pressar mig själv att hinna med så mycket som möjligt på så kort tid det går. Varje dag när jag har hämtat barnen och går till bilen så går jag ungefär fyra meter framför dom, istället för att under promenaden ta mig tid och höra hur de har haft det. Nej då är jag redan inne i hundpromenaden som måste ske så fort vi kommer hem så jag ilar på som en tok samtidigt som jag ropar bakåt - Är ni med gänget?!!

Visst är det knäppt?? Nu på kvällen har jag och barnen varit ensamma hemma, Lillebror somnade på soffan och bars upp, kvar blev Storasyster och jag som kröp under filten och tittade på TV ihop. Hon låg med huvudet i mitt knä och jag satt och strök henne på håret. Plötsligt känner jag ren lycka, vilket underbart fint liv jag har och vad mysigt att jag får sitta där med finaste dottern och bara känna kärlek. Inga ord, bara hon och jag i soffan, hennes varma kropp mot min. DÅ levde jag i nuet, i alla fall säkert sådär en tio minuter för sedan kom jag på att jag skulle blogga om det och då började det rycka i kroppen på mig...