Besviken....

Det har varit en skruttvecka, jag är så glad att det äntligen är fredag, vill helst bara krypa upp i soffan med familjen och dra en filt om oss och stänga ute allt och alla.
Jag är väldigt svart eller vit i mitt känsloregister, har nog alltid haft svårt för gråskalan där emellan. Antingen är livet på topp eller så är det i botten. Jag gick och funderade lite när jag var ute med Morris härom dagen och kom fram till att besvikelse är för mig en av de värsta känslorna. Det är lättare att hantera ilska eller glädje men besvikelse är så nedbrytande på något sätt.
Kanske för att man vet att det egentligen inte är någons fel, att det handlar om förväntningar som inte uppfylls på det sätt som man hoppas på. Men vem ska man klandra för det? Ändå kan jag inte skaka av mig den här olustkänslan som gnager i mig, besvikelsen.....