...även om det kanske inte verkar så. Livet rullar på i hundra knyck, att hitta guldkornen i tillvaron och dessutom hinna blogga om dom känns näst intill omöjligt just nu. Stress, stress, stress... fast allt är inte negativ stress, tack och lov!!
Lillebror och jag åkte bil häromdagen. Plötsligt undrade han om jag ville ha en bebis till. Efter lite prat fram och tillbaka om att vi nog inte får någon mer bebis kom plötsligt frågan, ni vet den vi alla bävar för.... Eller är det bara jag som gör det??
" MEN, MAMMA, HUR FÅR MAN EN BEBIS I MAGEN EGENTLIGEN"
Jag höll på att köra av vägen innan jag sansade mig. Började svamla lite om att det är en svår fråga att svara på men tillslut så samlade jag mig, berättade att mamman har ett ägg i magen. Tvekade lite efter det, hur mycket behöver ungen veta? Hur mycket VILL han veta? Chansade lite och sa -Sedan behöver man en pappa också.
Det blev tyst en liten stund, så sa han - Jaha.
Frågestunden var över, jag pustade ut. Det var väl en himla tur att jag inte drog hela den sanna historien, han kanske hade tittat på oss med avsky resten av livet. För ärligt talat, hur vackert och naturligt det än är i verkligheten så måste det ju i barns öron låta jättekonstigt!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar