För några veckor sedan filmade jag Morris när vi åkte hemifrån, den filmen var inte rolig att se. Det var en ledsen, ylande orolig hund som i över en timme hoppades på att vi skulle komma hem innan han tillslut lade sig ner och sov.......upptryckt mot dörren på tröskeln.
Jag bestämde mig efter det att börja vara hårdare mot honom, att han skulle ligga kvar om jag byter rum eller att han inte får vara i samma rum som jag utan att han kan ligga i sin lilla bädd (som han älskar) i köket. Han har ju alltid varit en liten Pip-Larsson och vill ju hela tiden vara helt nära oss. Världens gosigaste hund, lugn och fin inomhus, mer som en katt än en hund, älskar verkligen att bara ligga och gosa i soffan.
Jag har ju skrivit om honom innan, att han har hållit på och kissat inne ganska länge, inte när han är ensam hemma men i många andra situationer. En gång var vi ju till och med hos veterinär för vi trodde att han kanske hade urinvägsinflammation. Nu det senaste halvåret har han äntligen slutat med de dumma ovanorna men så plötsligt, nu den senaste veckan har det börjat igen. Han går in på toaletten och kissar på golvet eller allra helst på badrumsmattan. Det har INTE att göra med att han behöver lätta på trycket för vi har ofta varit ute bara någon halvtimma innan det händer. Jag kan inte förstå varför, den senaste veckan har jag dessutom varit hemma hos honom på dagarna då både jag och Storasyster är sjuka.
Igår gick jag i taket när jag plötsligt ser att han ännu en gång kissat inne. Han är så medveten själv då med, han fick ligga i sin korg hela kvällen, jag vet inte om det är rätt eller inte men det är som med barnuppfostran, ibland kan man inte göra det mest pedagogiska. När han har gjort något dum är det inga problem för honom att ligga själv, inte ett pip kom det från honom på hela kvällen, ett tag lade han sig ner helt avslappnat och somnade.
Jag var arg som ett bi och pratade med maken, jag slängde ur mig ord som, psyksjuk hund och jag vet inte om jag hade blivit ledsen om han blev överkörd (jo självklart hade jag blivit det). Jag känner mig förtvivlad, ingen orkar vara hundvakt åt honom eftersom han piper hela tiden. Maken, som är lite lugnare i humöret än vad jag är, sa några ord som satte sig: Helt klart har vi en hund som inte mår bra!
Ja så är det, helt klart har vi en hund som inte mår bra, som inte klarar av det liv vi lever med jobb och allt. Men vad ska vi göra åt det? Var kan han må bra? Dessa tankar gör mig förtvivlad, i min värld skaffar man inte sig djur om man inte kan ta hand om dom.
Jag bestämde mig efter det att börja vara hårdare mot honom, att han skulle ligga kvar om jag byter rum eller att han inte får vara i samma rum som jag utan att han kan ligga i sin lilla bädd (som han älskar) i köket. Han har ju alltid varit en liten Pip-Larsson och vill ju hela tiden vara helt nära oss. Världens gosigaste hund, lugn och fin inomhus, mer som en katt än en hund, älskar verkligen att bara ligga och gosa i soffan.
Jag har ju skrivit om honom innan, att han har hållit på och kissat inne ganska länge, inte när han är ensam hemma men i många andra situationer. En gång var vi ju till och med hos veterinär för vi trodde att han kanske hade urinvägsinflammation. Nu det senaste halvåret har han äntligen slutat med de dumma ovanorna men så plötsligt, nu den senaste veckan har det börjat igen. Han går in på toaletten och kissar på golvet eller allra helst på badrumsmattan. Det har INTE att göra med att han behöver lätta på trycket för vi har ofta varit ute bara någon halvtimma innan det händer. Jag kan inte förstå varför, den senaste veckan har jag dessutom varit hemma hos honom på dagarna då både jag och Storasyster är sjuka.
Igår gick jag i taket när jag plötsligt ser att han ännu en gång kissat inne. Han är så medveten själv då med, han fick ligga i sin korg hela kvällen, jag vet inte om det är rätt eller inte men det är som med barnuppfostran, ibland kan man inte göra det mest pedagogiska. När han har gjort något dum är det inga problem för honom att ligga själv, inte ett pip kom det från honom på hela kvällen, ett tag lade han sig ner helt avslappnat och somnade.
Jag var arg som ett bi och pratade med maken, jag slängde ur mig ord som, psyksjuk hund och jag vet inte om jag hade blivit ledsen om han blev överkörd (jo självklart hade jag blivit det). Jag känner mig förtvivlad, ingen orkar vara hundvakt åt honom eftersom han piper hela tiden. Maken, som är lite lugnare i humöret än vad jag är, sa några ord som satte sig: Helt klart har vi en hund som inte mår bra!
Ja så är det, helt klart har vi en hund som inte mår bra, som inte klarar av det liv vi lever med jobb och allt. Men vad ska vi göra åt det? Var kan han må bra? Dessa tankar gör mig förtvivlad, i min värld skaffar man inte sig djur om man inte kan ta hand om dom.
Helt klart har vi en hund som inte mår bra...
 |
| När han mår som allra bäst |
Vår hund har samma problem, dock är de inte lika starka längre. De första åren var hopplösa och jag var förtvivlad!! Av dåligt samvete och av frustration över honom. Nu är han 5, han gillar INTE att bli lämnad men han är okej med det. De veckor han får vara ensam mycket så brukar jag låna mina föräldrars hund som är väldigt trygg, tio år och den dominante av dem (inte så svårt...) och då anpassar sig vår vovve efter honom och sinnesstämningen smittar av sig. Kanske något ni kan testa?
SvaraRaderaTyvärr har vi ingen hund i släkten att ta till men tankarna på att ha en äldre hund har funnits. Problemet är bara att man då har två hundar att hitta hundvakt till när man ska resa bort. Skönt att se att åldern kanske kommer lugna det hela lite :)
SvaraRadera