Om att vara lite spontan...

Storasyster hade fotbollscup i Äspered i lördags, då upptäckte jag att det låg ju inte speciellt långt från Ulricehamn där jag hade sett ett snyggt matbord på blocket. Jag slängde iväg en fråga till bordsinnehavaren och frågade om de kunde sänka priset lite och lovade sedan att vi skulle hämta det under dagen.

Maken var lite skeptisk till en början om vi överhuvudtaget skulle få med oss det i bilen men vi chansade och åkte dit. Bordet gick in och allt var frid och fröjd. Efter farsdagsfirandet igår städade vi klart huset, ja ni läste rätt, vi har STÄDAT!! Ljuvligt med ett rent hem!! I alla fall då när vi var klara kände jag att jag ville testa det nya bordet, vi sköt det gamla åt sidan och bar in det nya och känslan blev: hmm.

Jag satt länge och tittade på det och försökte analysera vad jag kände, för brett? För mörkt? För klumpigt? För högt? Allt ihop tillsammans?? Upptäcker då att benen sitter väldigt tätt och trots att man kan lägga i två skivor så flyttar man inte benen. Vi kunde precis trycka in våra stolar bredvid varandra men det gick absolut inte att ha det så, känslan av att sitta i någons knä med ansiktet i grannens armhåla när man äter känns inte lockande.

Jag blev helt deppig!! Det kändes verkligen som "upp som en sol och ner som en pannkaka". Jag fotade bordet och lade ut det på blocket igen. Det hann vara ute två sekunder innan jag fick en människa från Stockholm som var VÄLDIGT intresserad. Usch jag har verkligen ingen lust att sälja det, funderar på om man kan bygga om det, maken säger att det inte går, får nog kolla lite på det idag igen. Hur som helst ska det nog vara ett vitt bord, hittade en bild på internet som visar precis hur jag vill ha det.