Ibland går tiden långsamt!

Förra veckan var vi och fixade nytt pass till Lillebror. Berest som han är hade han redan ett men han var bara 1år på fotot så vi vågade inte chansa på att han skulle komma in i Indien utan problem.



Det är ju väldigt praktiskt nu för tiden när man gör allt på polisen. Han var precis så lång att han kunde stå upp och ta fotot. Han skulle då stå på två fotmarkeringar och ha armarna neråt och titta rakt fram. Det var ju lättare sagt än gjort. Han sköt fram hakan och kutade med ryggen och axlarna åkte upp. Ju mer jag och polisen försökte få honom att stå normalt ju konstigare stod han. Hjälp tänkte jag, han kommer se ut som en riktig byfåne på sitt foto. Men faktiskt blev det helt okej i slutändan.



Tre dagar tog det att bli färdigt, sedan fick jag ett sms om att vi kunde hämta ut det. När man skaffar pass till barn måste man ha med ett formulär som är påskrivet av båda föräldrarna och bevittnat av två personer. I torsdags åkte vi så dit för att hämta det nya passet. Jag hade fått för mig att barnet var tvungen att vara med. Givetvis somnar Lillebror på väg in till stan. Alla som bor här i stan vet att centrum är i stort sett oframkomligt just nu pga all snö. Jag parkerade bilen, fick loss Lillebror och kastade honom över axeln och trippade försiktigt genom all snö in till polisen. Det visade sig att det inte alls var nödvändigt att han var med utan han hade kunnat sitta kvar i bilen och sovit. Man får se det som vardagsmotion.



Nu har vi skickat in visumansökningar också men det känns som tiden går så långsamt. Vi längtar så hela familjen. Almanackan sitter på kylskåpet så vi kan kryssa varje dag som går. Nu är det bara 50 dagar kvar...