Kvällspromenad!

Vissa stunder kan man riktig känna att man kommer att minnas länge. Igår kväll tog vi på oss varma kläder, reflexvästar och gick ut på en kvällspromenad. Barnen fick sitta på varsin snowracer, på ett fårskinn med en filt runt sig. Maken drog Storasyster och jag drog Lillebror.

Det var nästan en magisk kväll. Från början bet kylan med sina tio minusgrader i kinderna men efter ett tag fick man upp värmen från att dra barnen. Vi gick tysta, barnen var också tysta, det enda som hördes var knarret från snön under skorna och rasslet från snowracern när den drogs över lite grus. Himlen var alldeles mörkblå och snön singlade sakta ner. Varje gång man kom vid en gatlykta såg man dom fina små vita flingorna. Det var så härligt att bara gå där i tysthet och låta sina egna tankar virvla. Efter ett tag lade sig Storasyster ner på rygg och låg och tittade upp mot himlen och man kunde se hur mysigt hon tyckte att det var. Lillebrors ögon började dala mot slutet men han höll sig vaken hela färden. Det hela var så vackert, snön, kylan, den mörka sjön som låg där helt snötäckt.

När jag gick där tänkte jag att det här är en kväll jag kommer ta fram ur minnet en solig sommardag. Precis som jag när som helst kan ta fram en solig sommarmorgon när joggingturen avslutades på bryggan med ett svalkande dopp. Då, en magisk morgon. Nu, en magisk kväll...