Avsked...

Så blev det då dags att säga hej då, efter fyra härliga veckor tillsammans med systern och hennes fina familj. Usch det var jobbigt, kanske inte så att lämna dom för nu flyttar de ju äntligen hem till Sverige igen men att lämna den här tiden bakom sig. I tre år har vi tillbringat aprilmånad tillsammans med dom i ett land vi lärt älska. Det var vemodigt att lämna den tiden bakom sig, att veta att hit kommer vi aldrig tillbaka. Till Indien, kanske, men Palm Meadows och Bangalore, inte så troligt. Och även om vi i framtiden kanske åker tillbaka till Indien så lär det ju dröja många år.

Det blev en dyster färd mot flygplatsen, mörkt och regnigt. Jag grät för att behöva lämna Indien och jag tror Indien grät för att vi lämnade det. På långt håll såg man blixt efter blixt lysa upp himlen. Nu var vi på väg att lämna detta brokiga land. Tänk så många timmar vi har spenderat i bilen och ändå kan man aldrig sluta att fascineras. Dessa kvinnor, fattiga som rika i sina vackert, färgglada, glittrande saris. Den kaosartade trafiken där man sicksackar mellan kossor, rickshaws, bussar och folk, med en chaufför som ständigt har en hand på tutan. Lastbilar packade med folk där hälften nästan hänger utanför. De små byarna med ruckel som man hela tiden funderar på vilka som bor där, är det medelklassen eller fattiga? Hönor i små burar, döda flådda kycklingar och lammstycken som hänger i solen. Smutsen överallt som blandas med de stora vackra blommande träden. Dofterna från blommorna som blandas med kloaklukt och svettiga Indier. Gatorna som kantas av kokosnötsförsäljare som har travat sina kokosnötter i fina små berg och som på kvällen lägger palmblad över för att visa att "affären" har stängt. Fattiga som sover på trottoaren. Mannen som binder små kransar av blommor, sitter han där hela dagen? Kan man leva på att sälja det? Frågorna går runt i huvudet hela tiden när man åker, nu har vi med vemod lämnat detta annorlunda land bakom oss.

foton lånade från nätet