Resan hem gick bra, det började lite oroligt redan i dörren för att komma in till flygplatsen, där stod en vakt som inte riktigt förstod sig på vår e-biljett. Efter att ha fått ställa oss lite vid sidan och visa på flygnummer och våra namn blev vi insläppta. När vi sedan skulle genom security-check kom bara två av våra tre handbagage ut. Min handväska hade de ställt vid sidan vilket betydde att de ville titta mer på den. Det visade sig bara vara så att den var lite välfylld så de hade svårt att se på scannen vad som var i den, jag fick tömma ut innehållet. När jag öppnade upp väska kunde jag förstå dom, det var som ett enda stort sladdkaos. Jag hade lite bråttom i slutet av packningen och bara slängt i grejerna. Där låg nu två Nintendo DS, två laddare till dessa som inte låg snyggt i hoprullade utan som ett trassel tillsammans med min Iphoneladdare. Jag hade också Ipaden, Iphonen, ett pennfodral, en toarulle, handcreme, två Ipod med hörlurar, två Ipodväskor och lite annat smått och gott som man behöver. Ja det var verkligen ett skatbo av sladdar, hörlurar och tekniksaker, det kändes som att väskan vägde ett ton. Efter att ha kört igenom alla saker en gång till blev vi i alla fall godkända.
Första flyget, Bangalore-Mumbai gick som det skulle, skönt vi hade tre timmar på oss i Mumbai tänkte jag. Väl framme i Mumbai får man ta en buss som kör en till utrikeshallen och där får man först fylla i ett Imigrationcard med uppgifter från passen och var man har bott i Indien. Efter att ha fyllt i alla våra tre var det dags att ställa sig i kön för att få en liten stämpel, Indien är stämplarnas land. Först står man i en lång kö, sedan blir man hänvisad till en disk där man får fortsätta köa. Tre gånger fick vi byta kö för att de hela tiden stängde den disken vi stod och väntade vid. Jag trodde tillslut att jag skulle bli knäpp, Lillebror var så trött att han knappt orkade stå, han har i och för sig lärt sig av Indierna så han sjönk i hop på huk hela tiden. Efter mycket om och men fick vi en stämpel och kunde gå vidare mot security-checken. Låååång kö, suck, jag slänger ett öga på klockan och får en chock, planet går om tjugo minuter. Hela den här jäkla stämpelproceduren har ju tagit flera timmar!! Vi knör på så gott det går i kön, den här gången frågar jag också en personal men det var tydligen lugnt, jag kände mig dock inte helt säker på det. Vi klarade oss i alla fall, klockan är nu halv tre på morgonen, vi lämnade huset klockan halv sju på kvällen. Nu var vi verkligen trötta. I väntan på att få gå på planet upptäcker jag att vi har platserna 31D, 31F och 31G, men va F#*N tänker jag då, har de satt oss på olika håll nu. Det visade sig att vi hade platserna i hop, fråga mig inte varför märkningen var så knasig. Vi sjunker ner i våra stolar och somnar i stort sett med en gång. Jag tror att vi sov ca 7 av de 9 timmarna. Väl i Bryssel var det bara att ta stora kliv mot nästa flyg, den flygplatsen är stor så det gäller att ha tempo, vi kom fram precis i tid till boarding. Det är skönt att resa när man har så duktiga barn, Storasyster har kämpat med en ryggsäck som också vägde bly, de stackarna kämpade på bra fast det var mitt i natten. Efter att ha varit på resande fot i 20h landade vi äntligen på landvetter, två av tre väskor fick vi med oss hela vägen, den sista blev kvar i Bryssel och ska bli hemkörd i morgon.
Tack fina syster, svåger, O och J för att vi har fått vara hos er!!
Första flyget, Bangalore-Mumbai gick som det skulle, skönt vi hade tre timmar på oss i Mumbai tänkte jag. Väl framme i Mumbai får man ta en buss som kör en till utrikeshallen och där får man först fylla i ett Imigrationcard med uppgifter från passen och var man har bott i Indien. Efter att ha fyllt i alla våra tre var det dags att ställa sig i kön för att få en liten stämpel, Indien är stämplarnas land. Först står man i en lång kö, sedan blir man hänvisad till en disk där man får fortsätta köa. Tre gånger fick vi byta kö för att de hela tiden stängde den disken vi stod och väntade vid. Jag trodde tillslut att jag skulle bli knäpp, Lillebror var så trött att han knappt orkade stå, han har i och för sig lärt sig av Indierna så han sjönk i hop på huk hela tiden. Efter mycket om och men fick vi en stämpel och kunde gå vidare mot security-checken. Låååång kö, suck, jag slänger ett öga på klockan och får en chock, planet går om tjugo minuter. Hela den här jäkla stämpelproceduren har ju tagit flera timmar!! Vi knör på så gott det går i kön, den här gången frågar jag också en personal men det var tydligen lugnt, jag kände mig dock inte helt säker på det. Vi klarade oss i alla fall, klockan är nu halv tre på morgonen, vi lämnade huset klockan halv sju på kvällen. Nu var vi verkligen trötta. I väntan på att få gå på planet upptäcker jag att vi har platserna 31D, 31F och 31G, men va F#*N tänker jag då, har de satt oss på olika håll nu. Det visade sig att vi hade platserna i hop, fråga mig inte varför märkningen var så knasig. Vi sjunker ner i våra stolar och somnar i stort sett med en gång. Jag tror att vi sov ca 7 av de 9 timmarna. Väl i Bryssel var det bara att ta stora kliv mot nästa flyg, den flygplatsen är stor så det gäller att ha tempo, vi kom fram precis i tid till boarding. Det är skönt att resa när man har så duktiga barn, Storasyster har kämpat med en ryggsäck som också vägde bly, de stackarna kämpade på bra fast det var mitt i natten. Efter att ha varit på resande fot i 20h landade vi äntligen på landvetter, två av tre väskor fick vi med oss hela vägen, den sista blev kvar i Bryssel och ska bli hemkörd i morgon.
Tack fina syster, svåger, O och J för att vi har fått vara hos er!!
Bra jobbat! Det är tufft med alla byten mitt i natten. Bra kämpat av er alla. Här är det väldigt tomt. Trots att Tomas kommit hem låter han inte så mycket jämfört med alla barnskratt man blivit van vid. Inte snackar han Mario med Jakob eller testar några sumbasteg i köket heller - aktiviteter som man också blivit van vid. Även vi är väldigt glada över att ha fått förmånen att ha er här. Tur att ni ville lägga semestertid och pengar på 4 veckor med oss. Ni är saknade.
SvaraRadera