...första discot. Storasyster har varit helladdad för det här enda sedan affischerna kom upp på skolan. Hon skulle inte duscha på morgonen utan före discot och hon hade tänkt ut klädseln flera dagar innan.
Jag hade varit väldigt tveksam till att lämna henne där själv men så skulle kompisens mamma stanna och storasyster tyckte att det räckte gott och väl att hon var där. Jag skulle minsann inte stanna enligt henne. Vi kom i alla fall dit och jag följer med in, där möts vi av ett hav av barn i en mörk gympasal med pulserande discomusik ur högtalarna. Det var årskurs 6 som höll i det och det var verkligen ett avancerat disco med musik, lampor som blinkade och mikrofon med högtalare där de med jämna mellanrum skrek ut olika kommandon som -
alla klappar händerna nu!! eller -
hoppa!! Sjuåriga flickor med både ögonskugga och mascara och välstylade småpojkar.
Storasyster såg helt chockad ut och jag kände mig lite så också. Jag frågade om hon ville att jag skulle stanna och det ville hon. Efter en stund kom hon tillbaka till mig och frågade hur länga jag skulle stanna. Jag sa till henne att jag stannar hela tiden. Det fanns inget som hade fått mig att åka därifrån. Tur nog hade svägerskan kommit förbi en sväng hemma för annars hade Lillebror suttit själv en bra stund innan maken hunnit hem.
Jag tyckte att det hela var en hemsk upplevelse. Jag vet att många med äldre barn tänker vänj dig för det här är bara början, jag förstår det men för mig var det en jobbigt.
Min lilla flicka, lite tappert, vilsen bland alla dessa barn. Det var disco för hela lågstadiet, det är rätt stor skillnad på en nioåring och en sexåring. Sedan sprang ju även de äldre i 6:an runt och försökte på ett rätt brutalt sätt få i gång alla på det sätt som de ville. Det blev knappt någon dans alls för de stackars små för det var limbotävling, hela havet stormar, danstävling och luftgitarrtävling.
Ett tag när jag tittade på Storasyster stod hon på en stol och klappade i takt med händerna. Då ropade någon ut lite argt i mikrofonen att alla som inte var med i tävlingen skulle sätta sig på bänkarna. Givetvis menade inte dom Storasyster som stod på en stol utan de barnen som var i vägen på dansgolvet men det uppfattade inte hon. Hon tittade sig skrämt omkring och satte sig ner på stolen och slutade att klappa.
Det gjorde så ont i mig att se det. Det är en hård skola hon ska gå igenom och jag vill bara skydda henne. Jag ville bara stoppa in henne i magen igen och skydda henne med hela min kropp. Ingen ska få släcka hennes glittrande ögon, men ändå vet jag att någon kommer göra det i framtiden. Jag vet att det här är livet, både för henne och mig men ibland känns det för hårt. Tjugo minuter innan partajet var slut tog jag min lilla tjej och åkte hem.
Hade jag vetat hur det skulle vara hade jag sagt nej, då hade hon fått vänta ett år till. Förhoppningsvis var det inte en lika hemsk upplevelse för henne som det var för mig...
mysigt va?!
