Hund till salu...

Åhh vad jag blir TRÖTT på vår hund ibland, jag vaknade vi ett-tiden i natt av att han verkade orolig. Gick då ut med honom, eller nja, jag gick väl kanske inte ut med honom men jag öppnade dörren åt honom. Väldigt duktigt gick han då ut och uträttade sina behov.

I morse när klockan då ringde vid 5.30 var han lite trött så han låg kvar uppe när jag gick ner. Efter en stund kom han ner till mig på toaletten, då gick jag in och tog en dusch. Tror ni inte då att han passar på att gå till köket och kissa på den nytvättade mattan!! Jag tror allvarligt talat att hunden lider av fobi mot rena mattor.

Efter en pissjobbig dag på jobbet igår (ursäkta språket) så kände jag att det här inte var bästa sättet att starta den här dagen på, jag tror att så här i efterhand känner nog Morris samma sak.

Nu ska jag bara ta mig igenom resten av veckan, låta det bli helg, glömma att jag jobbar inom barnomsorg och unna mig något kul till helgen. Min kära mor skickade ett tips från en blogg, det var en ny mirakelfärg som kommer från USA, finns i en jättemysig liten affär ute i skogen. Ni kan läsa om den här, jag tror att det får bli en liten tur dit i helgen, verkar ju perfekt till mitt projekt med stolarna!

En dag då vi var bättre vänner än idag

En matkasse fylld av kärlek...

Igår hade jag kvällsmöte på jobbet, jag hann hem några timmar på eftermiddagen innan det men då gjorde jag annat som också var jobbrelaterat. När jag så kom hem runt 20.30 kände jag mig ganska slut i kropp och hjärna. Maken står då och packar inför veckan uppe i Stockholm som han åkte iväg på idag. När jag då kommer in, något sliten säger han -En av oss måste verkligen åka och handla mat. Jag kan säga att det fanns inte en cell i min kropp som kunde uppbringa den orken att sätta mig i bilen igen för att åka iväg till ICA.

I morse förstod jag allvaret i makens ord, det fanns ingenting hemma, jag lyckades få ihop till en väldigt torftig frukost åt barnen. Redan då började jag stressa över hur jag skulle hinna handla. Jag slutade jobbet 15.30, skulle åka hemifrån igen ca 16.30 och däremellan helst hinna hem och släppa ut vovven som redan varit hemma lite för länge. Mormor skulle komma och vara barnvakt och jag insåg att barnen kommer under den tiden jag är borta att bli hungriga. Stress, stress, stress...

Tillslut ringer jag maken och frågar om han på något sätt hinner springa in och köpa bröd och mjölk innan han åker iväg till Stockholm, vi bestämde att han skulle skicka ett sms om han kunde fixa det. Jo då, den underbara maken skriver och lämnar ett meddelande om att han fixat uppdraget. När jag sedan packar upp kassen, som blev levererad av min mamma eftersom hon skjutsat maken till tåget, hittar jag förutom rejält med mat den här....

...det är kärlek! Tack älskade J, du är bäst!!

Nästa projekt...

Har lite funderingar på vad nästa projekt ska bli här hemma, på något sätt känns stensättningen mer som makens grej. Jag är lite sugen på att måla om köksmöbeln, den är lite gulvit i färgen och stolarna börjar trilla isär. Planen där är att helt enkelt måla om stolarna, klä om dom med ett underbart tyg jag hittade i somras, sedan ska jag ta bort bordsskivan som är brun och sätta plankor som bordsskiva istället. Slutligen ska jag även måla om vitrinskåpet så det blir vitare.

Vitrinskåpet har jag mätt tusen gånger och försökt få in där vårt nuvarande skafferi står, jag tycker att det hade varit supersnyggt att ha det som skafferi med snygga burkar i vitrindelen. Tyvärr är skåpet lite för brett för den ytan, det spelar ingen roll hur jag än mäter det går helt enkelt inte in, maken är dessutom väldigt negativ till att behöva sticka in handen i en springa bakom skåpet för att kunna tända i köket.

Men nu har jag istället då kommit på en ny idé, jag tänker att man kan bygga ett skåp av våra gamla fönster som man gör vägghängt, sedan skaffar man ett gammalt bord (och med gammalt menar jag givetvis ett vackert gammalt bord) som man sätter hjul på och som man kan ha dels som avlastningsbord men också dra fram när man är många som ska laga mat, som en liten lantlig köksö. Visst låter det som en toppenidé?!! Jo jag vet att vi redan har ett helt fungerande skafferi som faktiskt hör till köket men jag tror ändå att detta blir lite mer levande.

Det enda problemet är att jag inte vet om jag kan bygga ett skåp, men ärligt talat, hur svårt kan det vara??!

Här är tyget till stolarna, tyvärr kommer inte färgerna fram helt rätt på fotot

TACK!!...

...för alla fina kommentarer och sms jag fick på inlägget om bebisen, det värmde mitt hjärta!!

Det växer fram!!

I torsdags fick vi vår marksten som ska läggas utanför köksingången. I fredags drog maken igång arbetet med att lägga dom, det blir verkligen supersnyggt. Eftersom maken åker på mässa en vecka nu så ville han verkligen försöka hinna klart med första delen nu i helgen. Att lägga sten är lite som att tapetsera, det växer fram väldigt fort, i alla fall om man är inne och städar och med jämna mellanrum går ut och tittar på hur det går!

Tanken var väl att jag skulle hjälpa maken med stensättningen men han var så otroligt bra på det själv att jag istället har koncentrerat mig på att röja inomhus. Barnens rum, hallen och linneskåpet har fått sig en rejäl genomgång. Detta medförde att jag kunde ta bort bokhyllan som har stått uppe i hallen, det kändes väldigt skönt, plötsligt kunde man andas där uppe!

På G!!

Den "stora" ytan växer fram!

Medhjälparna, som ni ser är det inga blåkläder som gäller för dottern.

Kantstenen kommer sedan fortsätta runt gräsmattan

Mitt projekt, från kaos....

...till en snygg ren hall!

Skolbuss

Jag har skrivit det innan men jag skriver det igen, det är något med mig och skolbussar, jag blir alltid tårögd när jag skickar iväg barnen, på ett positivt sätt. Det känns som att man skickar ut dom i stora världen, helt själva, stort på något sätt.

Det var en väldigt pirrig Lillebror som idag skulle få åka skolbuss för första gången och det var en väldigt världsvan Storasyster som skulle se till att allt gick rätt till.

Tro det eller ej men reglerna för skolbussen har ändrats så i år betalar skolan för våra barn också, jag vågar inte helt lita på det förrän barnen har busskorten i sin hand men grannflickorna hade fått sina så vi hoppas att våra barn har fått sina innan veckan är över!

Pirr i magen!

"En bebis"...

..."En ny liten krabat på Granbacken", eller kanske "Snart är vi fem", ja det var ungefär så jag hade hoppats på att få börja ett inlägg. Att äntligen få berätta för er där ute att vi faktiskt ska få en liten bebis. Istället blir det nu en rubrik med orden " Nu ger jag upp" eller egentligen "Jag klarar inte mer" för så är det, jag klarar inte mer.

Väntan på en bebis har hållit på i nästan exakt tre år nu, det är lång tid. För vissa kanske det inte är det, det finns många som får vänta längre men de vet också hur tungt det är. Det är tre år sedan jag tog ut min hormonspiral men tanken på en till bebis hade redan grott i min hjärna i flera månader. Men det blir inte alltid som man vill eller planerar, istället blev varje månad är en kamp mot den egna kroppen, hormoner som hoppar som dom vill, som inte alls lyssnar på vad tanken och hjärtat vill.

Tre år som har bestått av funderingar, -Ska vi boka den där solresan, jag kanske är gravid då. -Fjällen?? Nej det är kanske dumt jag kan ju vara i åttonde månaden då! -Ska jag köpa träningskort, kommer jag kunna utnyttja det då?

Tre år som också har bestått av störtblödningar konstant i flera veckor, förtvivlan, läkarbesök, tårar, hopp, uteblivna blödningar i flera månader, ännu mera hopp, blödningar, förtvivlan, akupunktur, hopp, förtvivlan, läkarbesök, förtvivlan, hormontabletter, hopp, förtvivlan, tårar...

Jag tror inte att jag med ord kan beskriva den hopplösheten, ilskan, oron jag har känt när det för andra veckan i rad forsar så mycket blod att jag fått torka golven efter mig. Den enorma tröttheten, bitterheten och uppgivenheten som kommer när läkaren sedan säger att det är normalt, det kan bli så för vissa. Att inte ens med hjälp att hormontabletter lyckas få i närheten av en normal menscykel.

Det är en sorg och det är ett sorgearbete att gå igenom. Vi har de finaste barnen som finns, jag vet det, jag är så tacksam för dom att mitt hjärta nästan brister. Men jag hade klarat ett till så fint barn, jag hade orkat med nätterna, oron, blöjbytena. Jag hade inte tyckt att det var jobbigt att börja om, hur bra vi än har det nu. Jag hade inte sett det som ett problem att ta med ytterligare en i Granbacksgänget.

Jag trodde att jag skulle nöja mig med en liten valp, jag gjorde inte det. Jag är fortfarande ledsen, jag har fortfarande en längtan och jag är fortfarande jävligt förbannad på min kropp. Jag är redo att riva väggar här hemma för att på något sätt glömma allt som gör mig ledsen, jag vill ha tusen projekt igång, jag vill förändra allt så att det åtminstone händer något i mitt liv.

Efter en semester på fyra veckor varav tre med blödningar har jag i alla fall insett att jag måste sätta stopp för längtan och hoppet, jag orkar inte mer nu. Preventivmedel är införskaffat, det enda som enligt läkarna kan få ordning på mina hormoner. Nu har jag bestämt att jag ska satsa på mig själv, på att komma i form. Jag ska vara en snygging när jag fyller 40, så jag har ett par år på mig att lyckas.

Jag har den finaste familj på denna jord, det är en sorg att vi inte kunde bli fler men nu orkar jag inte mer.

Idag var jag på mitt första träningspass...

Nu drar det igång...

Det har varit en intensiv helg fylld av kalas, gårdagen avslutade vi med barnkalas för Lillebror. Det var bestämt att det skulle köras vattenkrig på kalaset och tro det eller ej men vi hade otrolig tur med vädret, strålande sol hela dagen!

Idag kör vardagen igång på allvar, nu är det skola som gäller för barnen på dagarna. Det är lite jobbigt innan man får koll på allt, tider som ska passas, vilka dagar ska de med skolbussen, när är det gympa, har vi frukt hemma, kolla skolväskans alla fack efter lappar från fröken.

Igår kväll bröt Storasyster ihop, hon hängde runt halsen på mig och ville stanna där och gosa hela tiden, inte alls vara i skolan. Jag förstår hur hon känner sig, måndagsångesten infinner sig, helgen har gått för fort. Jag vill inte heller släppa taget om barnen, jag vill också ha dom hos mig hela tiden och bara strunta i skola, jobb och vardagen. Det känns som att tiden inte räcker till, man hinner inte allt man vill, man hinner inte ens allt man bör.

Huset ser ut som sju svåra år här hemma. Presenter och leksaker överallt, tvätt i högar som aldrig kommer in i garderoberna, en tovig hund som bör kammas, en långhårig son som bör klippas, en kropp som ska tränas, veckomenyer som ska sättas ihop, mat som ska handlas, fönsterbrädor som ska torkas, fönster som bör tvättas, golv som ska dammsugas, sand som ska grävas, jord som ska strös ut....

Listan är lång men orken är liten, alldeles för liten när man kommer hem efter en dag på jobbet. Jag tar ett djupt andetag och så kör veckan igång...

Det bästa vi har i livet!!

Fiskekalas!

Vi har numera en sexåring i huset, inte klokt vad tiden går fort! Kommer ni ihåg att jag skrev om när Lillebror erbjöd sig att betala för kräftfisket. Varje år har vi, tillsammans med makens familj och min familj, fiskat kräftor i Svenljunga. Förra året fick vi tre stycken så i år gav vi upp, det blir lite för dyra kräftor om man bara får upp tre. Lillebror och vi andra med för den delen har älskat den här traditionen så det kändes ju lite ledsamt när det inte blev av.

Då kom vi på att han kunde ha fiskekalas, lillkusinen fyller år två dagar innan så hon fick också vara med och firas. Det hela kändes som en toppenidé fram till igår när kalaset skulle gå av stapeln. Det fullständigt öste ner, hela dagen var det hällregn. Jag ringde maken från jobbet för att höra om det var bättre väder i Svenljunga men det var samma där.

Innan i veckan pratade jag med Lillebror om hur vi skulle göra om det regnade, han svarade med självklar ton i rösten - då tar vi på oss regnkläder!!  Storasyster som nog förstod vart jag ville komma med samtalet försökte påpeka att man kunde ju vara hemma annars. Lillebror tittar på henne och svarar med en lite överlägsen röst - Men hallå, hur kul är det att ha ett sånt kalas egentligen?! Så man kan väl säga att alternativet att ställa in pga dåligt väder inte fanns.

Tack och lov för snälla svärmor och svärfar, de var ute i ösregnet tidigare på dagen och satte upp ett rejält partytält med bord och bänkar. Själva hade vi packat tjocka kläder, mössor, regnställ, korv, bröd, fiskespön och tårta.

Det blev en underbar kväll, regnet höll upp, vi kunde till och med se en liten fläck blå himmel. Jag håller med Lillebror, bättre kalas kunde man inte ha. Att se barnen ha kul ute, gemenskapen mellan kusiner, mormor, morfar, farmor och farfar, så mysigt!! Vi saknade Indienkusinerna men de får hänga på nästa år i stället!

Mask som farfar letat upp!

det är lite trixigt att få på den

Morfar och Lillebror

fikapaus med tårta

och presentöppning!

och så avslutades kvällen med korvgrillning och grillade marsmallows, mums!

Skolstart

Idag började Storasyster ettan, 1b kommer hon nu gå i. Maken, lillebror och jag var med på skolstarten. På vår skola börjar de alltid höstterminen med att dra igång årets tema, detta gör de genom att lärarna spelar en liten teater i temats tecken. I år är det sagotema, så vi fick först se på Bockarna Bruse och Rödluvan och vargen. Efter teatern fick barnen samlas i sitt klassrum, där stod alla bänkarna uppradade.

Åhh, det var stort att följa med på skolstarten. Jag tror nästan att jag och maken var pirrigare än Storasyster, fast jag tror att hon tyckte att det var ganska spännande att få en egen bänk med färgpennor, böcker, pärm, penna och suddgummi!

Efter upprop, en saga, lite information och namnskyltstillverkning var det rast och därmed fick vi föräldrar inte längre vara med. Jag vet inte hur vi framstod som föräldrar idag för så fort vi lämnat Storasyster på hennes första skoldag gick vi till rektorn för att höra om vi kunde få dispens på extra ledighet till en Indienresa till våren...

teater...

...spelad av lärarna

längst bak i klassrummet, bör man bli orolig??!

självklart måste bänken ha en namnskylt, vi har väl alla gjort en!?

Jakten på den perfekta skolväskan...

Visste ni att när man börjar skolan måste man ha en skolväska av modell axelväska?! Nej givetvis är det inte så i vår vuxna värld men i barnen Granbackens värld är det så. Storasyster hade ju en söt Hello Kittyväska förra året men det är ju alldeles för barnsligt i år så hon behövde en ny, Lillebror behövde också en ny för han hade "bara" en ryggsäck och det har nog Storasyster förklarat att man inte har när man börjar förskoleklass.

En dag förra veckan gav vi oss ut på väskjakt. Lillebrors önskan var en väska med antingen Pokémon, Super Mario eller Bakugan på. Vi började i en sportaffär i Knalleland, där hittade jag väldigt snygga sportiga väskor men inget dög för barnen. Vi åkte då ner till stan där vi finkammade varenda affär efter den rätta väskan. Vi insåg ganska snabbt att vi inte skulle hitta någon med Lillebrors utvalda figurer på men han accepterade det. Efter två timmar på stan började vi känna oss ganska missmodiga och trötta. Tillslut säger Lillebror lite uppgivet att han tar väl den där med dödskallen på. Det var en svart ful väska med en stor dödskalle på locket till väskan, verkligen inte i min stil. Ja, jag vet att ni nu tänker att det var ju Lillebror som skulle ha den och att han då kanske själv skulle få välja den han ville ha. Ja i en perfekt värld vore det så men hans mamma är inte helt perfekt däremot väldigt petig..

Storasyster hade i alla fall vid denna tidpunkt kommit på att hon ville tillbaka till den första affären i Knalleland och kolla in en hon hade sett där. Lillebror gick med på att vänta att köpa dödskalleväskan och titta en gång till i sportaffären. När vi väl kom dit visade jag honom den väskan jag tyckte var snygg en gång till. Den här gången provade han den, sedan gick han och ställde sig framför spegeln. Där stod han och vände och vred på sig, han var så otroligt söt, min lille kille med denna jättestora skolväskan. Sedan sa han nöjt - Jo, det ser snyggt ut, ja det blir bra, jag tar den mamma!

Det är inte klokt att vi har två skolbarn i familjen nu, oj vad tiden går fort!!!

Snygga va!?

Drömmars betydelse...

Vi har fått nya grannar, eller nya kanske inte är rätta ordet de flyttade in för ett år sedan. De har i alla fall byggt ett jättefint hus och i lördags fick vi följa med in och se hur de har det. Jag kan säga en sak, nu vill jag verkligen ändra om här hemma! De hade det superfint, ljust, lantligt med vitmålade golv och trappa. Ett härligt lantligt kök med en kitchen aid som stod på en bänk och glänste, ja ni förstår, det var lite av mitt drömhem. De hade dessutom ett kök som såg ut att vara platsbyggt, när luckorna inte ligger utanpå stommarna. Grannen förklarade att : Vi valde att sätta dit lister så det skulle se platsbyggt ut.

När vi sedan kom hem och jag gick här och funderade på allt jag ville måla och ändra om kom vi in på det här med köksluckorna, jag funderade på hur sjutton man fick dit lister så det ser så där lantligt platsbyggt ut. Maken såg då ganska förskräckt ut och sa med bestämd stämma att det inte alls var så att grannen själv hade satt dit listerna, de hade gjort ett tillval när de köpte köket som sedan fabriken hade tillgodosett. Han förstod inte alls min entusiasm över att man kanske hade kunnat få till något liknande här hemma. Faktum är att när vi köpte köket ville vi egentligen haft ett sådant kök men det var för dyrt.

I morse när maken kom upp sa han lite sammanbitet att han inte uppskattade att jag var otrogen mot honom även om det bara var i drömmen. Det visade sig att han drömt att jag var med en kille som bor lite längre bort (ja Linda i backen, det hade tydligen handlat om din man).

Jag funderade lite på det, Linda i backens man har egen byggfirma. Det krävs ju ingen större kunskap i drömtydning för att förstå vad som döljer sig i makens undermedvetna. Han vet att jag vill bo ihop med någon som vill förverkliga alla mina drömprojekt, nu har han dåligt samvete för att han inte såg "list på köksdörrarna" som ett kul projekt att ta sig an. Jag drog teorin för maken, han svarade lugnt - Ja och den drömmen du hade häromnatten, när jag förgiftade dig, vad tror du att ditt undermedvetna vill säga med det?!

Hmm, vad svarar man på det??...

Sten på väg...

I helgen har vi varit och beställt marksten till entrén, vi har funderat fram och tillbaka på hur vi ska ha det men i lördags slog vi till och beställde. Den stora ytan kommer vara med 25x25 stenar, sedan lägger vi en kant vanliga rektangulära stenar och en gång med småstenar. Vi känner oss nöjda med beslutet men ändå lite smått nervösa, hoppas nu att det kommer att se lika bra ut i verkligheten som i våra huvuden. När vi kom hem började vi (eller, ja ni kanske ska läsa Maken här för jag gjorde inte så jättemycket) göra lite underarbete, det fattas sand så det ska beställas i morgon. Det känns riktigt kul att få sätta igång med det här, nu hoppas vi bara på att det är kort leveranstid på stenen så att vi får dom innan veckan är över.

Här är arbetet påbörjat...

...vi har hjälp av en liten lurv som inte kan låta bli att gräva i sanden!

Lillebror blir stor...

Om knappt en vecka fyller Lillebror sex år, det är verkligen inte klokt vad tiden går fort! Hur som helst, han ska tillsammans med två kompisar ha ett kalas. Jag blev ansvarig för att göra inbjudningskorten vilket passade mig bra. De andra mammorna hade tagit ett fint kort på barnen som jag skulle använda på något sätt. När jag satte mig vid datorn visste jag först inte hur jag skulle göra men så lekte jag lite i photoshop och tyckte själv att jag verkligen gjorde en cool inbjudan, perfekt för tre sexåriga killar. Jag visar den för Lillebror som säger: jag tycker det riktiga kortet är finare.


Jaha, där kom jag snabbt ner på jorden igen. Vad ska man säga, han är en liten mjukis min fina lilla kille. Tillslut skickade jag den i alla fall till de andra killarna som verkligen tyckte om den, när jag sa det till Lillebror sa han att den var okej. Nu så här när han har vant sig tycker han faktiskt att den är cool, han ser ju ut som en liten tecknad kille och det tilltalar en sexåring som lever i en Super Mariovärld

För er släktingar som ska fira Lillebror vid ett annat tillfälle kommer här några förslag på önskningar:

Hörlurar till DS små som slutar med mjuka gummiploppar

En jordglob som går att tända

Snygga jeans stl 122 (inte för coola i modellen för då används dom inte men gärna lite roligare än helt vanliga)

Lego ninjago (hmm, stavas det så?)

Trög start....

Jag har haft lite svårt att hitta energin efter semestern, huset har sett ut som sju svåra år, väskorna har inte blivit helt uppackade och tömda utan stått i sovrummet. Ja okej då, maken var duktig med sin väska men mina och barnens kläder ville liksom inte gå och lägga sig i garderoben igen efter härliga veckor vid kusten.

Igår slutade jag tidigt och både Lillebror och Storasyster tog med sig kompisar hem, det fick fart på mig. Medan de lekte satte jag igång och storstädade, sofforna damsögs ur ordentligt, mattor tvättades (ja det gör dom rätt ofta här hemma eftersom hunden verkar ha någon slags fobi för rentvättade mattor, eller kanske är det ett tvångsmässigt beteende han inte kan komma ifrån, hur som helst, så fort det luktar nytvättad matta smyger han upp på natten och kissar en lite fläck på den). Tillbaka till städningen, allt dammades med blöt trasa, golven dammsögs och svabbades sedan, sängarna bäddades rena och tvätten tvättades.

Då kommer här ett litet husmorstips: Om korken till golvsåpan går sönder kan det vara bra att tydligt göra en markering på det, för annars har man såpa överallt när man med bestämda rörelser skakar om dunken ordentligt. Det tar faktiskt ganska många sekunder innan hjärnan hinner reagera på att såpan står som en fontän ur dunken.

När jag stod där med vit golvsåpa över halva hallgolvet hör jag makens ord för länge sedan - var försiktig när du tar golvsåpan för korken är sönder så jag har bara lagt den på öppningen.
Som tur var kom det inget på den nytvättade tvätten som stod i en kasse på hallgolvet. Fördelen med att få så mycket såpa på ett klinkergolv är att man inte riktigt kan få upp allt, så nu kan man bara glida in i tvättstugan, då kanske det känns lite roligare att ta sig dit menar jag!

Efter fem timmar av intensiv städning var jag ganska mör i kroppen, men vad skönt det känns när huset är rent! Nu hann jag givetvis inte klart överallt men det är bara barnens rum och toaletterna kvar, ja hallen också men den har jag ju börjat lite med i och med såpincidenten!!

Glad hund...

Satt och tittade igenom mina foton i telefonen, systern påpekade att det såg ut som Morris log på ett foto, när jag nu gick igenom alla korten kan jag konstatera att vi verkar ha en väldigt glad hund. Kolla in dessa leenden!!

Höstdepp...

En riktig depphelg har det varit. Det är bara att konstatera att jag är en sommartjej, jag hatar när hösten smyger sig på med regn och mörker. Det spelar ingen roll vad alla andra säger om mys med tända ljus jag blir deppig ändå. Det blir på något sätt alltid en rannsakan om är det så här livet skall vara?! Ännu ett år som drar igång med jobbet, ska jag fortsätta som förskollärare i hela mitt liv bara för att jag inte kan komma på vad jag vill göra??

Varje höst vill jag förändra, göra något för att hålla den jobbiga rastlösheten, höstångesten borta. Idag har jag maniskt gått här och mätt och funderat över hur jag ska kunna få in ett skåp på ett ställe där det inte får plats. Jag vill helst slänga ut halva bohaget och byta ut, resten vill jag måla om, samtidigt som vi borde börja spara om vi ska komma iväg på semester nästa år.

Varför går sommaren så fort och varför regnar så många helger bort?? Innan semestern har man så många planer men tiden räcker inte till, ska man behöva vänta ett helt år innan man nu kan genomföra dom?

Jag vet att det finns så många saker att vara tacksam för och jag är det, men vissa dagar är bara tunga, även om man har mat på bordet, även om alla ens nära och kära lever och mår bra. Ibland vill man bara kliva av tåget, ta en längre paus än fyra ynka veckor, nu vill jag det...

Ett mysigt avslut....

Tänk vad fort en semester går, nu har vi redan hunnit jobba en vecka. Maj är ju en sådan underbar månad då man har allt framför sig, alla händelser och all förhoppning om sol och värme. Då gick vi och räknade ner till att systern med familj skulle komma hem, tänk en hel sommar tillsammans!

Nu sitter de på flyget för att åter åka till Indien, deras sista år där. Det blir alltid ett sorgligt slut på sommaren när man måste ta avsked för så många månader. I år kommer de i alla fall hem till jul så det blir inte så många månader som de är borta men det känns ändå lite vemodigt att ha dom på så långt avstånd.

Igår hade vi i alla fall en avskedsfest här hemma, bara deras och vår familj. Vi hann fira tre födelsedagar och äta massor med kräftor. Nu börjar nedräkningen inför jul och även funderingar på om vi ska göra en sista Indienresa till våren....