"En bebis"...

..."En ny liten krabat på Granbacken", eller kanske "Snart är vi fem", ja det var ungefär så jag hade hoppats på att få börja ett inlägg. Att äntligen få berätta för er där ute att vi faktiskt ska få en liten bebis. Istället blir det nu en rubrik med orden " Nu ger jag upp" eller egentligen "Jag klarar inte mer" för så är det, jag klarar inte mer.

Väntan på en bebis har hållit på i nästan exakt tre år nu, det är lång tid. För vissa kanske det inte är det, det finns många som får vänta längre men de vet också hur tungt det är. Det är tre år sedan jag tog ut min hormonspiral men tanken på en till bebis hade redan grott i min hjärna i flera månader. Men det blir inte alltid som man vill eller planerar, istället blev varje månad är en kamp mot den egna kroppen, hormoner som hoppar som dom vill, som inte alls lyssnar på vad tanken och hjärtat vill.

Tre år som har bestått av funderingar, -Ska vi boka den där solresan, jag kanske är gravid då. -Fjällen?? Nej det är kanske dumt jag kan ju vara i åttonde månaden då! -Ska jag köpa träningskort, kommer jag kunna utnyttja det då?

Tre år som också har bestått av störtblödningar konstant i flera veckor, förtvivlan, läkarbesök, tårar, hopp, uteblivna blödningar i flera månader, ännu mera hopp, blödningar, förtvivlan, akupunktur, hopp, förtvivlan, läkarbesök, förtvivlan, hormontabletter, hopp, förtvivlan, tårar...

Jag tror inte att jag med ord kan beskriva den hopplösheten, ilskan, oron jag har känt när det för andra veckan i rad forsar så mycket blod att jag fått torka golven efter mig. Den enorma tröttheten, bitterheten och uppgivenheten som kommer när läkaren sedan säger att det är normalt, det kan bli så för vissa. Att inte ens med hjälp att hormontabletter lyckas få i närheten av en normal menscykel.

Det är en sorg och det är ett sorgearbete att gå igenom. Vi har de finaste barnen som finns, jag vet det, jag är så tacksam för dom att mitt hjärta nästan brister. Men jag hade klarat ett till så fint barn, jag hade orkat med nätterna, oron, blöjbytena. Jag hade inte tyckt att det var jobbigt att börja om, hur bra vi än har det nu. Jag hade inte sett det som ett problem att ta med ytterligare en i Granbacksgänget.

Jag trodde att jag skulle nöja mig med en liten valp, jag gjorde inte det. Jag är fortfarande ledsen, jag har fortfarande en längtan och jag är fortfarande jävligt förbannad på min kropp. Jag är redo att riva väggar här hemma för att på något sätt glömma allt som gör mig ledsen, jag vill ha tusen projekt igång, jag vill förändra allt så att det åtminstone händer något i mitt liv.

Efter en semester på fyra veckor varav tre med blödningar har jag i alla fall insett att jag måste sätta stopp för längtan och hoppet, jag orkar inte mer nu. Preventivmedel är införskaffat, det enda som enligt läkarna kan få ordning på mina hormoner. Nu har jag bestämt att jag ska satsa på mig själv, på att komma i form. Jag ska vara en snygging när jag fyller 40, så jag har ett par år på mig att lyckas.

Jag har den finaste familj på denna jord, det är en sorg att vi inte kunde bli fler men nu orkar jag inte mer.

Idag var jag på mitt första träningspass...