Jogging...

I morse vaknade jag av att jag hörde steg på grusvägen utanför av någon som var ute och joggade. Genast slås jag av dåligt samvete, "usch man borde ju ge sig ut och springa" är min första tanke. Att jag redan hunnit med fem träningspass den här veckan och två tidiga morgonpromenader räknas liksom inte när jag ser någon som är ute och joggar.

För mig är det som att joggningen är den ultimata träningsformen, att den är värd mycket mer i duktighetspoäng. När någon säger att han har sprungit 7km blir jag mycket mer imponerad än om jag tänker på att jag körde ett stenhårt pass på gymmet. Eller om någon säger att hon varit ute och sprungit 4km, så känns det som att det är duktigare än om jag power walkat 1mil (vilket i och för sig aldrig har hänt).

Man hör ständigt runt sig att " jag borde börja springa". Varför är det så? Jag var hos en PT som sa att det är mycket bättre att köra power walk om man vill gå ner i vikt. I vår familj med den lille joggingvägrande hunden fungerar ju promenader dessutom bättre för då får man både motion och en rastad hund på samma gång.....

....men ändå, "jag borde verkligen komma igång att springa"

Börja spring då, tänker ni. Det gör jag varje sommar, sedan blir jag skadad varje år. Jag kan nog lätt konstatera att jogging inte är den bästa träningsformen för min kropp.... Men som sagt i mina ögon får man inga guldstjärnor om man inte ger sig ut på en liten joggingtur.




....det som skulle kunna locka är ju ett par nya skor!!