torsdag 11 oktober 2012

Vem ska trösta knyttet?...

Jag är lite orolig för Lillebror, jag har en gnagande känsla i maggropen. Jag är rädd att han inte har vänner. Jag vet att han alltid får vara med men jag känner att han inte är någons förstahands val. Han fråga ofta varför aldrig någon ringer till honom på helgen. Vad ska man svara på det? Det är inte det att kompisarna inte vill leka om han ringer men det är just det, det måste vara han som ringer för att det ska bli av.

Att han inte är en sportkille hjälper ju inte till. Mitt hjärta nästan brast när han kom hem en dag och berättade att en av hans vänner skulle börja spela fotboll för att han ville vara med de coola killarna. Är det så de ser på det, barnen?? Att min fina kille är en tönt? Han som alltid är snäll mot sina vänner, är han inte värd att lekas med för att han inte vill sparka en boll? Är han inte intressant nog att bjuda på kalas för att han inte är en ledare i leken? Varför är det just han som blir bortvald?

Vem månar om min pojk? Har han ett skyddsnät av vänner runt sig? Har jag det? Vem ska trösta knyttet och vem tröstar mig?....







13 kommentarer:

  1. Men vännen då, blir rörd här jag sitter och läser.. Har ju tyvärr inga svar på dina frågor <3 kan bara hålla tummarna att våra goa barn klarar sig i dagens hårda samhälle... Styrkekramar Helen

    SvaraRadera
  2. Nej, det är inte lätt att vara liten ibland! Inte att vara mamma till en liten heller! Ibland får jag bara lust att stänga in familjen i en bubbla där allting bara är bra och stänga ute omvärlden!
    Som mamma tror jag alltid att man kommer att oroa sig för sina barn hur stora eller små de är, det hör till jobbet.....
    Det enda vi som föräldrar kan göra tror jag är att ge barnen mycket kärlek och visa det ofta så att de vet att de är värdefulla och att de alltid kan vända sig till oss om de behöver hjälp med någonting.
    Jag tror också att familjer idag har så mycket inbokat på helgerna att de inte alltid har tid att låta barnen ringa till kompisar för att leka....

    Skickar en exrta stor kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja du har rätt Mimi, MASSOR med kärlek ska vi ge våra barn, då kan det väl inte gå fel! :) kram

      Radera
  3. Ja jag håller med Mimi. Allt går i vågor hela tiden. Först är det ena barnet man oroar sig för och sedan så är det det andra. Jag förstår dig precis. Har samma problem med J som ofta säger att det inte är så många som är som han - sån där som inte gillar sport och så..
    Det är jättesvårt att se på men samtidigt så måste ju den där kopplingen ske mellan barnen och man kan inte göra så mycket för att hjälpa till mer än att möjliggöra möten. Om man har ringa och lekt tillräckligt många gånger så kanske den andre tillslut ringer tillbaka...
    Ni kanske vill komma och leka med oss nästa helg?
    Kram Åsa

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vi vill självklar komma och leka med er! Dom är lika de där två kusinerna!! Kram fina du

      Radera
  4. Känner med dig och kan känna igen känslan. (Funderar också på hur den minste har det med kompisar). Hemskt att ett fritidsintresse, bland alla som finns, skall ha högre status än andra. Vi finns i alla fall här och vi vill gärna träffas mycket oftare än vad vi gör!
    Kram Maria

    SvaraRadera
  5. Ja hur coolt är det in te att vara scout!? Ha ha ha fast tänk så länge vi mobbade stackars F för hans intresse, tills vi testade själva och tyckte det var kul! Vi måste helt klart ses oftare! Kram

    SvaraRadera
  6. Trots att jag har en sportkille som spelar både fotboll och innebandy så tycker jag att E ibland är lite ensam....Han säger bara att det är ok för han vill inte spela dator hela tiden som kompisarna gör. De verkar inte heller träffas utan sitter i varsitt hus och spelar på nätet med varandra.
    Er M verkar vara en väldigt gullig kille. Det kommer fixa sig fint för honom. KRAM

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Ja det är väl helt enkelt så att man alltid oroar sig för sina barn! Kram

      Radera