På onsdagar åker Storasyster skolbuss hem, som vanligt gick jag ner till järnvägen för att möta henne. Iskallt var det ute trots att det under dagen varit nästan vårväder. Hur som helst jag står där och fryser och väntar, plötsligt kommer bussen men den dundrar bara förbi, tom. Jag ringer då skolan för att kolla så hon kommit med, jodå hon var med. Ja, ja tänker jag, det kanske var en skolbuss från Sjöbo och inte Storasysters.
Jag fortsätter att vänta och vänta, plötsligt ser jag en liten varelse komma gående från frufällan och den lilla varelsen skulle jag kunna känna igen från en mils avstånd. Jag blir så arg att hela jag kokar, har de ännu en gång släppt av henne inne från frufällan trots att de LOVAT mig att de ska köra ända hem.
Tack och lov slet jag inte upp telefonen där och då utan pratade med Storasyster först. De håller på att riva upp hela vägen borta i Frufällan, Storasyster blev osäker på om bussen kunde köra där och vågade inte säga vart hon skulle så hon hoppade av där.
Sådana här upplevelser för mina barn gör fruktansvärt ont i mitt hjärta, jag vill skydda dom, jag vill inte att de ska behöva känna oro och rädsla. Samtidigt vet jag det är livets hårda skola, jag kan ju inte alltid finnas där. Nu har vi kommit överens om att hon säger till busschauffören redan när hon går på, så slipper hon ropa ut i bussen inför alla att hon ska åka vidare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar