Idag satt jag vid köksbordet och tittade ut på det underbara vinterlandskapet som gnistrade av solen. Hade egentligen mer lust att gå och lägga mig en stund men jag tog mig i kragen och frågade barnen om de ville följa med ut. De satt och spelade spel och Storasyster hade Bullen i knät (den stackarn har blivit lite kal på huvudet för maffia muffins har varit framme och sagt sitt). Ingen av barnen ville med ut så jag sa till dom att jag skulle ta en promenad.
Storasyster vet hur hon ska trycka på snabbvalen på telefonen för att ringa min mobil så det var inga problem. Det blev en underbar promenad. Kölden verkligen bet i kinderna när jag gick mot Lillebrors dagis. När jag var nästan framme svängde jag ner till badplatsen och gick ut på isen. Det visade sig att någon hade skottat upp en skridskobana ända hem till oss. Jag gick där i solen och njöt, i öronen hade jag Mix Megapol. Jag hade laddat hem deras apps till min Iphone.
När jag kliver innanför dörren möter en storgråtande, prinsessklädd, Storasyster mig. Hon var helt förtvivlad. Bullen hade kissat och bajsat på henne och hon hade försökt ringa mig men enligt henne var det någon som sa att hon skulle vänta. Hon hade ringt gång på gång utan att få tag i mig. Det visade sig att det var mig hon hade hört, på telefonsvararen. Samtalen gick aldrig fram till mig utan kopplades direkt till svararen. Detta på grund av Mix Megapol appsen. Så fort jag stängde av den så gick det att ringa normalt.
Jag fick så dåligt samvete! Stackars barn, men när hon satt där och hulkade och skrek och berättade vad som hänt kunde jag inte annat än le. För det visade sig att Lillebror hade hjälpt henne, han hade städat marsvinspluttar och torkat kiss, både på henne och på golvet. Våra fina, fina barn. När det verkligen gäller löser de det mesta tillsammans, då kan man inte känna annat än stolthet över dom!!
Nu har jag lovat Storasyster att aldrig ha på radion, och om hon inte kan få tag i mig kan hon ringa vilket annat kortnummer som helst för där finns bara nummer till nära och kära.
Det kan inte vara lätt att vara Storasyster och få dra hela anvarslasset. Jag vet inte hur det är, lillasyster som jag är. Jag känner igen mig i Lillebror, vars enda kommentar till det hela var - Och så är jag hungrig!
Liten ledsen tjej!
(fotot taget av Lillebror vid tidigare tillfälle)
Men....stackars liten då! Du får tänka såhär när det dåliga samvetet sätter in; nu vet hon att hon kan, och att hon med hjälp av sin bror fixar allt. En vetskap och förvissning som inte är helt fel att ha i vuxen ålder!
SvaraRaderaLilla gumman! Inte lätt att vara stor, jag vet! Nej, jag har inte speciella minnen om detta från bardomen mer än att man själv var koncentrerad och då hade en lillasyster som obekymrat,sjungande gick jämte! Känner dock igen liknande situationer med Oskar i samma situation. Låt henne provringa nästa gång du går ut, eller ring upp själv efter en liten stund så glömmer hon denna negativa upplevelse. Det har funkat med Oskar.
SvaraRaderaKram Åsa