Liten, liten, stor tjej...

I morgon drar skolan igång för Storasyster. Hon har gått tre veckor nu fast då har det bara varit fritidsverksamhet. Trots att i stort sett all ordinarie personal varit sjuka så har det gått bra att lämna henne där. Hon har varit glad både vid lämning och hämtning. Men nu på kvällen brast det för henne.

Hon har suttit i mitt knä och gråtit hysteriskt, det började med kompisproblem. Eftersom vissa barn har valt Ur & Skur-fritids försvinner några av vännerna på eftermiddagarna. Detta gör ju att det har gjorts omgrupperingar av de andra barnen. Ur & Skur hade bara 10 platser så vissa barn har ju ofrivilligt blivit av med sina bästisar då platserna lottades ut.

Jag är inte orolig för Storasyster när det gäller vänner för hon är en populär tjej. I och med att jag jobbar på samma skola som hon går på ser jag ju också henne under dagen och då är hon alltid glad.

När vi pratade vidare kom vi till problemets verkliga kärna, matsalen. Idag var alla stora barn tillbaka för deras skola har börjat idag. Detta resulterade i en rörig matsituation med hög ljudnivå. Det är inte helt lätt för en 6-åring att klara av allt det nya. Hela mitt inre slits sönder när jag hör hennes tårar och ångest.

Jag inser att detta bara är början. Det är som alla säger, små barn- små bekymmer, stora barn- stora bekymmer. Jag vet också att detta faktiskt är små bekymmer men det gör ändå ont att se henne så ledsen. För henne är det inte ett litet problem. Jag blir glad över att hon pratar med oss och jag hoppas av hela mitt hjärta att hon kommer att fortsätta med det..

I morgon ska jag prata med lärarna, det spelar ingen roll att de kanske tycker att jag är en hönsmamma. Jag ska alltid slåss för att mina barn ska ha en bra skolgång!!

När vi summerade alla problem var det matsalen, inte kompisarna som hon var ledsen över. Det känns faktiskt bra för det är ju inte ett omöjligt problem att lösa...