I går kväll när vi skulle sova sa Storasyster att hon inte ville till skolan idag. Eftersom hon älskar skolan vanligtvis blev jag lite fundersam, jag försökte fråga henne varför och om det var något med kompisarna som hade hänt. Nej det enda hon ville var att vara hemma och gosa.
När jag sedan hämtade henne idag var hon lite låg och på väg hem började hon gråta. Jag frågade vad det var men hon kunde inte säga varför hon var ledsen hon bara var det. Den känslan känner ju en annan igen från PMS men där är hon ju inte ännu tack och lov. Vi försökte i alla fall analysera det hela i bilen hem. Först trodde hon att det berodde på att hon tappat ett halsband som hon gjort på skolan. Men när hon hade berättat klart den historien kände hon nog att det inte var därför hon var ledsen. Plötsligt kröp det fram - jag längtar efter O och J!!!! O och J är ju fina kusinerna som nu bor i Indien. - Vi åker hem och ringer dom på datorn, sa jag. - Men det är inte samma sak!! grät Storasyster, jag vill ju träffa dom!!
Det gör ont i hjärtat på mig när hon är ledsen för så här fina saker som att längta ihjäl sig efter sina kusiner. Men vi åkte hem, kastade oss in och startade upp datorn. Efter att ha fått se J och pratat lite med honom så blev humöret mycket bättre och nu är hon i gång och leker igen.
Det knasiga är att vi i veckan har diskuterat flyg hit och dit och är precis i gång med att boka resan till Indien. Jag känner också att jag längtar och då känns det som man är en bit närmre när resan är bokad. Men kanske är det bara jag som känner så, barnen kanske bara blir påminda ännu mer över hur långt bort dom är och hur långt det är kvar innan vi ses. Men om allt vill sig väl sitter vi på flyget nu om exakt 23 veckor!!
Åh vad härligt!!! 23 veckor. Nu ska vi börja att räkna ner.
SvaraRaderaDet var så bra att ni ville prata med J igår för han hade gråtit hela bussresan hem från skolan för han längtade hem så mycket.
Jag ska få massa info från en kompis som varit mycket i Goa så det ska nog bli toppenbra.
Kram Åsa