Idag drog Storasysters dans igång igen. Det blev en ny grupp den här terminen med en ny fröken, hennes gamla har fått en bebis och leder inte så många grupper just nu.
Igår fick vi reda på att kompisen J var sjuk och därför inte kunde komma. På kvällen kom Storasyster ner för trappan gråtandes, hon ville inte gå på dansen själv. Efter att ha pratat en stund så lugnade hon sig, jag lovade att följa med hela vägen in i danssalen, kanske kände hon till och med någon i gruppen.
Idag var det så dags, vi åkte dit, som vanligt fullt med folk när vi kom in. Vi tränger oss fram och väntar på att hon ska få gå in. Då plötsligt brister det för henne och hon börjar storgråta, hon vill inte alls gå in. Jag följer med henne in i salen och kramar om henne. Grejen är att föräldrar får inte vara med i salen så jag kunde ju inte gärna säga att jag skulle stanna hos henne. Jag lovade däremot att vara precis utanför, och att hon kunde komma ut efter en stund om det inte kändes bra. Det gjorde verkligen ont i mammahjärtat och jag hade lite svårt att gå därifrån. Då kommer den nya dansfröken fram och sträcker ut handen mot Storasyster och frågar om hon vill sitta bredvid henne i ringen. En sten föll från mitt hjärta, Storasyster nickade och gick med henne och sedan var det inga problem mer.
Det var en väldigt nöjd tjej som kom ut ur danssalen 45 minuter senare. Och när jag sa till henne att jag tyckte att hon var väldigt modig som vågade dansa själv, sken hon som en sol!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar