Skam den som ger sig...

Pjäxorna som maken köpte häromdagen och som inte passade svågerns längdskidor lämnades tillbaka. Det visade sig då att affären även fått tillbaka ett par andra pjäxor. Dessa var rätt storlek till maken och rätt för att passa svågerns bindningar, ibland ska man ha lite tur!!

Idag bestämde vi oss i alla fall för att testa en runda med skidor. Vi gav oss av till kransmossen där det finns spår. När vi kom fram trodde vi först att spåren töat bort men det hade dom inte som tur var men vi var helt ensamma i spåren. Plusgrader och tö kanske inte lockade ut folk i spåret men det var ju rätt skönt för oss.

Barnen kämpade på bra och efter en timme i spåret hade vi kommit vår första kilometer och det var dags för fikapaus. Macka, kaffe och saft. Mysigt kanske ni tänker nu men det var det faktiskt inte för det började blåsa så det kändes mest kallt. Men efter fikat tog vi nya tag, barnen bestämde sig för att de orkade fortsätta på 5-kilometerspåret.

Båda barnen fick in riktig bra teknik och jag känner själv att jag hade en ängels tålamod med Lillebror i spåret. Men efter ytterligare en kilometer kände vi att nu går det inte längre, vi måste vända. Storasyster och jag låg lite före maken och lillebror så vi vände tillbaka till dom. När vi kom fram hade maken spänt fast lillebrors skidor på ryggsäcken och han gick bredvid. Han ville inte åka mer och orken var helt borta. Jaha, där är vi mitt i skogen 2km från bilen, det är rätt lång bit att gå för en trött femåring.

Det hela slutade med att jag tog honom på ryggen och med darriga ben skidade vi hemåt. Humöret blev genast på topp för Lillebror och jag fick upp värmen redan efter några meter. Ja man kan väl säga så här, när vi gör något i vår familj så gör vi det rejält! Nu har vi landat här hemma, två trötta barn i soffan, två trötta föräldrar vid datorn och en utslagen hund på mattan. Den lilla krabaten kämpade glatt på idag också!!

Tungt är bara förnamnet!!