Skidtur.....eller inte...

Igår var vi hemma hos mor och far och gjorde ett röj bland gamla barnskidor. Vi hade redan fått låna ett par av familjen B som passade Storasyster men nu hittade vi även mina/syrrans gamla träskidor som passade Lillebror.

Svågern har varit på gång att åka Vasaloppet några gånger och har sitt skidkit stående hos mamma och pappa. Maken skulle låna detta så det skulle vi också hämta när vi var där. Skidorna och stavarna hittade vi utan problem men pjäxorna kan vi bara inte hitta. Vi letade överallt utan resultat. Idag bestämde vi oss för att åka ner till Knalleland så maken kunde investera i ett par egna pjäxor. Utbudet var i stort sett lika med noll. Tillslut hittade han ett par som var en halvstorlek för stora men det fick gå.

Vi åkte hem och tog på oss skidkläder och bestämde oss för att testa lite på sjön. Någon har tydligen skottat upp en bana som man kan åka skidor på. Storasyster, Morris och jag går ner först, när vi kånkat ner alla grejer upptäcker vi att sjön är helt sörjig, det går inte alls att åka några skidor där. Vi pulsar då tillbaka hem igen, jag började då känna mig lite irriterad. Det kändes som vi aldrig skulle komma ut på dom där jäkla skidorna. Men maken var positiv så vi packade in oss i bilen och körde upp till Gif-stugan, som faktiskt bara ligger en bit bort här och som har fina spår.

Vi plockar ur alla skidor ur bilen och spänner på barnen deras utrustning. Jag känner att jag verkligen inte är någon kung på längdskidor, jag kom inte ens ihåg vilket håll man skulle hålla stavarna. Jo givetvis fattade jag vilket som skulle vara upp och ner men skulle den lilla "proppen" nertill vara framåt eller bakåt?!

Jag kanske ska tillägga att visst har jag åkt längdskidor som barn men som vuxen lärde jag mig under tiden jag åkte tjejvasan.

När jag väl fått på mig mina skidor och stavar fick jag vänta på maken, barnen var redan på väg upp för en backe lite längre bort, jag blev lite stressad av att jag inte visste hur lång bana de var inne på. Maken höll på och kämpade ganska länge utan att kunna få på sig sina skidor, tillslut kom han till mig och jag försökte också få knäppet att stämma. Efter att ha fipplat ganska länge fick vi ge upp, jag fick åka efter barnen som bara hade kommit in på ett litet minikort spår. Vi åkte i alla fall runt lite, barnen och jag. De tyckte att det var jättekul, till och med Lillebror kämpade på och var munter hela tiden!!

Under tiden hade maken pratat med lite mer skidvana människor, det visade sig att det fanns två system till skidbindningar. Makens pjäxor hörde till det ena och svågerns skidor till det andra. Liiiiiiite surt!! Men maken gav inte upp, han bad att få låna mina skidor, så jag knäppte av dom och han försöker trycka fast foten samtidigt som han på något sätt lyckas få fart på skidan så den far iväg flera meter fram. Jag kände att det var skönt att vi var ensamma för vi framstod nog som riktiga stadsmänniskor som aldrig hade sett skidor förut. Givetvis var mina skidor också fel för hans pjäxor så idag har jag och barnen åkt skidor medan maken gått lite i sina nya pjäxor. Det konstiga var att när vi åkte hem var det maken som var svettigast, det var väl frustrationen som kom ut...

Frustrerad make, - det ska gå!!
(och som den stöttande fru jag är, tar jag fram kameran
och tänker på ett blogginlägg)

Tjohej där åkte skidan iväg!!...

... och tjohej, där åkte barnen iväg!!