Husprojektet del 745....

...ja så känns det, som att vi har hållit på i en evighet men jag försöker tänka positivt, vi har kommit långt! Igår målade jag klart allt gult på framsidan, på delen med lekrummet och balkongen. Har fortfarande kvar en triangel ovanför balkongen men den är bara 1kvm så den går fort. Det som sedan är kvar att måla gult är två brädor ovanför verandafönsterna och två små miniväggar under tak. Sedan är det under några tak som är kvar att skrapa och måla, tyvärr är ju det sådant som tar längst tid.

Mina armar känns verkligen som orangutangarmar nu, som att jag har töjt ut dom 30cm och det känns som att dom vill hänga tungt utmed sidorna bara, ja lite trötta helt enkelt!! Jag stod på ställningen igår och funderade när jag målade, jag är ju lite höjdrädd (läs:ganska mycket höjdrädd), nu har jag ju skuttat upp och ner för höga stegar och ställningen i en månadstid men ändå känner jag mig inte säkrare, rätt konstigt, man borde ju vänja sig.
 

Här jobbas det på!!

Igår var både mormor, morfar, farmor och farfar här på kvällen. Jag skulle fira mamma lite, samtidigt som vi passade på att få hjälp med att få ner balkongen som håller på att ruttna bort. Min pappa, som inte är höjdrädd, skuttade upp högst på ställningen för att börja förbereda för borttagningen av balkongen. Rätt som det är brötar det till och halva balkongen är på väg ner och ser ut som den är på väg in i köksfönstret. Jag känner mig då lite tvingad att erbjuda min hjälp, känns ju faktiskt rätt kostsamt att behöva köpa ett nytt fönster.

Jag svingar mig vigt upp på ställningen, ja eller nästan, på darriga ben tar jag mig högst upp. Pappa står på ena sidan av ställningen, jag på andra och mellan oss ligger hela balkongräcket halvvägs på väg ner. Då ber pappa mig att byta sida med honom!!! Jag tror inte ni förstår hur läskigt det var där uppe!! Pappa som helt obehindrat försöker slå isär ett balkongräcke, en ställning som gungar som Pippis båt på de sju haven, dessutom har han tagit bort ena säkerhetsstaketet!! Jag står på darriga ben och försöker krampaktigt hålla fast mig, det känns som en omöjlighet att överhuvudtaget flytta på mig. Tillslut inser pappa det också och han lyckas på något sätt få isär eländet medan jag håller i den. Slutet gott allting gott, nu är balkongen borta och ska fixas till!!

På kvällen bjöds det på sallad och....

...en Pestopaj!