Världens finaste Lillebror...

Häromkvällen bröt Lillebror ihop, visst han var trött för vi hade precis varit på kalas en vardagskväll, det funkar ju alltid sådär bra. Samtidigt, med tröttheten kommer nog ändå en del sanningar och känslor fram.

Han kände sig misslyckad och liten, han ville inte vara minst jämt och han kände att han inte kan någonting!! Hur gör man för att pumpa den lilla kroppen full av självförtroende och stolthet? Vi pratade ganska länge om alla saker han var bra på, att han inte behöver hänga upp sig på ålder, han kan ju jättemycket även om han är yngre än vissa andra. Det är jobbigt att se sitt barn så, tyngd av misslyckandekänsla. Jag känner igen det hos mig själv, ibland tänker jag att jag vill ha ett nytt jobb men så tänker jag istället att vad jag verkligen skulle behöva är ett nytt självförtroende.

Jag vet inte om det är typiskt småsyskon att känna att man pga ålder inte passar in. Jag har varit ganska "hård" i  uppfostran av våra barn. Jag jobbar ständigt för att de ska klara saker själva, de slutade med napp och välling tidigt, de tog på sig kläderna själva tidigt, de klarar sig själva på toaletten. De fixar frukost om vi inte har tid, de packar skolväskor och gympakläder, de packar upp och hänger blöta gympahanddukar på tork. De lägger in sina rena kläder i garderoben. Listan kan fortsätta i evighet på allt de gör. Tyvärr är det kanske svårt för ett barn att se hur duktigt det är när de gör de här vuxensakerna, för dom är det nog viktigare att vara duktig på att rita ett Star Wars-skepp.

Lillebror är bra på att rita också, och han har det lätt i skolan än så länge. Varför tror han inte mer på sig själv, fina, fina, stora Lillebror

En lillebror vi försöker pumpa full av kärlek!!