Vi har några grannar lite längre bort på gatan. Vi känner dom egentligen inte men vi brukar alltid heja på varandra när vi går förbi varandras hus. Dom har också hund så deras kvällspromenader går oftast åt vårt håll och våra går förbi deras hus. Dom bor verkligen intill vägen och det känns som dom tillbringar mycket tid i sitt kök som har sitt fönster mot vägen, för de vinkar alltid glatt genom fönsterrutan.
Jag blir alltid lite full i skratt när vi går förbi deras hus för i deras ögon är vi nog lite knäppa. Kommer ni ihåg när jag skrev om cykelturen med Lillebror i ösregn. Då vi joggade förbi deras hus, maken hållandes i en gallskrikande cyklande Lillebror. Jag efter med Morris, som då var valp, i barnvagn. Ni som läste inlägget vet ju att kärran var med eftersom vi skulle hämta Storasyster hos en kompis och vi då hade lagt hennes cykel på kärran för att få med oss den. Detta visste ju dock inte dessa grannar.
Några månader senare var maken och jag ute en kväll med Morris. Vi tog med oss sparken, men istället för att låta en sitta och att den andra sköt på så försökte vi båda stå bak på sparken. Det är faktiskt jättesvårt att få plats med två vuxna bak på en spark och det gäller att man kommer i en bra takt för att kunna få fart. Vi höll på som två barn och skrattade och flamsade. Det var mörkt ute så det var ingen som såg oss förrän vi kommer förbi deras hus! Givetvis var dom ute, vi hejade glatt och försökte sedan åka hemåt.
I förrgår var jag och barnen ute med hunden. Då skulle Storasyster cykla och Lillebror köra sparkcykel. På väg tillbaka började det gå trögt för Lillebror så jag ställer mig bakom honom. Faktiskt också väldigt svårt att få plats med två på en sparkcykel. Men skam den som ger sig, där kom vi i full fart, Morris galopperade bredvid. Givetvis vinkade de kära grannarna åt oss!
Antingen tycker de att vi är helt knäppa, eller så tycker de att vi har väldigt roligt, kanske bäst att inte veta vilket!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar