Idag skulle jag till frissan, jag skulle vara där en halvtimmer efter jobbet och innan dess skulle jag helst ha hämtat och kissat Morris, hämtat och lämnat av barnen hos mormor och morfar, det är tur att man har bra kollegor som släppte iväg mig lite tidigare.
Mormor och morfar var och lunchade med några kompisar så barnen släpptes av utanför en Thairestaurang innan jag åkte vidare och parkerade bilen. När jag väl var framme och hade betalat parkeringen insåg jag att jag plötsligt hade nästan en kvart på mig innan jag skulle vara hos frissan. Tidsoptimist som man är kom jag på att jag nog hann fixa födelsedagspresent till min kära mor på den stunden. Jag kanske ska tillägga att jag faktiskt visste vad jag skulle köpa, annars hade till och med jag insett det omöjliga i situationen.
Jag rusar i alla fall iväg till butiken, tar det jag hade planerat och går till kassan. Tjejen undrade om jag ville ha det inslaget. Jag resonerar lite snabbt med mig själv om jag hinner och kommer fram till att det var nästan 10minuter kvar så det var lugnt.
Då börjar den långsammaste inslagningen jag varit med om. Först går hon in på lagret för att hämta en kartong. Sedan läggs grejerna ner i den och så tjepas kartongen igen väldigt omsorgsfullt. Då funderar jag på om jag ska säga till henne att jag struntar i inslagningen men sedan tänker jag att hur lång tid kan det ta?? Då drar människan långsamt fram papper och ställer kartongen på det. Hon fäster ena sidan av pappret på kartongen, tar sedan den andra änden och viker kanten för att det ska se snyggt ut. Jag står 3m ifrån och redan där ville jag ropa - pappret är för kort om du viker så mycket!! Jäpp, det blev för kort, hon gör ett nytt veck och får det tillslut att räcka runt hela kartongen.
Nu är jag verkligen stressad och börjar bli rätt varm av all stress också. Jag ber till gudarna att dom i den här affären har färdiga snörrosetter att trycka fast på paketen men nej då, här är det riktigt presentsnören som gäller. Hon tar först en färg, sedan en till och slutligen en tredje färg på snöret. Givetvis trasslar det sista snöret runt rullen så hon måste stå och pilla varje varv för att få loss det. Min puls är på 300 slag i sekunden, minuterna tickar iväg och jag har bara lust att skrika till människan att snabba på. Men hon fortsätter i sitt lugna tempo, dags att krusa banden. Hon har ju inte snålat i längden på snörena så det tar ju en evighet det också. Till sist är alla sex banden färdigkrusade, jag står redo med kortet att betala men i stället för att komma till kassan böjer sig expediten ner och tar fram en sådan där sak som man drar på snörena så att de delas till massa små tunna snören.
Jag trodde jag skulle explodera av otålighet, tack och lov kom en till expedit in i butiken och tog hand om betalningen. Tillslut fick jag mitt paket, jag tog kassen och rusade hela vägen till frissan kommer in till henne helt rufsig i håret och genomsvett men faktiskt bara någon minut sen!
När jag sedan satt där i frisörstolen och hade lugnat ner mig tänkte jag på en sak, hade det inte varit perfekt om det fanns något som hette stressförbränning?!! Att kroppen helt enkelt förbrände fett i samma rasande takt som pulsen är i när man är stressad. Jag hade ju varit hur snygg som helst då!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar